Diskussionsforum

När jag går ensamma skogspromenader så gör min hjärna fantastiska bedrifter i form av träffsäkra politiska kommentrer, klarsynta filosofiska slutsatser, solklara matematiska insikter eller nya världssensationer inom utmattningsforskningen. När jag sedan kommer hem och försöker formulera resultaten i skrift, så blir det mest pannkaka av de strålande tankarna. När jag försöker läsa min text med andra ögon, den är ju ändå oftast skriven för någon annan, så framstår den genast i sin enfald, den uttrycker inte alls den klarsyn som uppkom på promenaden. Det briljanta har hamnat mellan raderna.

Ibland tror man att det beror på dåligt minne och att man borde ha med sig en anteckningsbok eller en diktafon på promenaderna. Men, det skulle nog ändå inte hjälpa, problemet är inte glömska.

· En del av problemet är att jag i de vilda tankarna inte tar hänsyn till alla aspekter och när jag skriver ner det uppstår just det tomrum i argumentationen som jag helt enkelt bortsåg ifrån i skogen.

· En annan del är att språket är fattigt; alla de erfarenheter och kunskaper som finns samlade i min arma skalle låter sig helt enkelt inte uttryckas i ord, men mycket av detta vishetsgods hade behövts för att komplettera den språkliga framställningen.

Det blir ju ändå en del texter, man får kisa för bristerna och publicera ändå. Och då uppstår nästa problem: Det jag skrev mellan raderna kan inte läsas av någon annan, istället fyller läsaren själv på mellan mina rader med sina egna erfarenheter, kunskaper och förutfattade meningar. Och resultatet blir gärna misstolkningar.

Lyckligtvis är det några av läsarna som argumenterar emot, kompletterar eller spinner vidare på tråden och så småningom blir det ändå en del resultat av något slag.