Riktiga och konstlade jobb
Jag funderar nu över ett samband mellan detta konstaterande och den turbulenta arbetsmarknaden. Först kan man definiera två olika typer av arbete:
Riktigt arbete är sådant som utförs för att tillfredsställa spontana behov.
Konstlat arbete är sådant som kräver marknadsföring för att vara behövt.
Notera att denna definition skiljer sig markant från de nyliberala definitionerna, där riktigt arbete är sådant som genererar privat vinst eller är marknadsgenererat och konstlat arbete är sådant som betalas över skattsedeln eller är planerat.
Ett riktigt arbete fick man förr (faktiskt så relativt nyss om i min ungdom) genom att anmäla sig vid fabriksporten. Om man sedan skötte de arbetsuppgifter man ålagts fick man behålla jobbet under överskådlig tid och kunde dagligen efter utstämpling vid fyratiden ägna sig åt familjen, hobbies och avkoppling. Detta berodde i huvudsak på att man var behövd. Ofta utvecklade man under lång tid på samma arbete ett yrkeskunnande som gjorde att man blev än mer behövd och dessutom stolt och förnöjsam.
Det är inte lätt att hitta riktiga jobb idag, de flesta har försvunnit i rationaliseringar eller flyttat utomlands. De som finns kvar finner man huvudsakligen inom vård, skola och omsorg, men där skälls man ständigt för att vara en belastning för samhället, statusen trycks ner till otrivsel och skattebetalarnas snålhet håller antalet tjänster på minimal nivå med orimlig arbetsbelastning som följd.
Ett konstlat arbete kräver ständig marknadsföring. För att överhuvudtaget få jobbet måste man marknadsföra sig själv, skriva skrytsamma ansökningsbrev, klä upp sig till intervju och förneka de egenskaper man tror just nu är omoderna i arbetslivet. I många fall blir det ändå bara en tillfällig anställning, prov- projekt- eller vikarie-anställning och snart måste man sälja sig igen. I andra fall blir själva jobbet en evig marknadsföring, om inte annat för att företaget skall överleva och anställningen därmed vara kvar. Ingen lämnas oberörd, alla skall vara med och sälja.
Konstlade jobb finns det gott om. I min egen bransch, den tekniska forskningen t.ex. ägnar man en stor del av arbetet till att skriva ansökningar för att i hård konkurrens med en allt större forskarskara få offentlig finansiering från staten eller EU. I bästa fall kan man genom marknadsföringsinsatser få industrin att betala, men alltför sällan är det behovet som styr efterfrågan. Alltför sällan får vi i uppgift att lösa existerande problem.
Marknaden, denna underliga självkonstruerande företeelse, skapar hela tiden jobb. Men den skiljer inte på riktiga och konstlade jobb utan kan i princip skapa båda sorterna. Problemet är att det inte finns särskilt mycket spontana behov att tillfredställa längre. Den stora köpkraftiga allmänheten har allt den kan behöva och inga riktiga jobb finns tillgängliga. Marknaden skapar därför spontant i huvudsak konstlade arbetstillfällen.
Många konstlade arbeten blir visserligen så småningom riktiga arbeten, eftersom skapade behov efter en tid blir spontana. Men, de ständiga rationaliseringarna gör att jobben blir färre när de väl blivit riktiga. Den borgerliga regeringen satsar hårt på denna typ av konstlat arbete, man kallar det arbetslinjen och hävdar att utan den tillväxt som dessa arbeten representerar, kommer samhället att förtvina.
Men måste det göra det? Varför kan vi inte behålla den höga utvecklingsnivå vi har nu utan att skapa nya arbeten, utan att skapa nya behov, men istället låta rationaliseringarna resultera i mindre arbete med bibehållen välfärd?
Detta beror på att vi är slavar under marknadskrafterna. Vi, som utger oss för att vara den mest intelligenta varelse som funnits på denna jord, kan inte behärska det odjur vi själva släppt lös. Vi ger upp, lägger oss platt för denna märkliga företeelse som kallas marknaden. Vi matar odjuret med ytterligare bränsle med resultatet att han växer och kräver än mer, medan vi ynkliga dumbommar jagar livet ur oss, springer in i väggen och dövar oss med anti-depressiva medel, slask-TV eller elitidrottsevenemang.
När vi skulle kunna luta oss tillbaka, nöja oss med den levnadsnivå vi har och fördela såväl arbete som resurser på ett klokt sätt.
Det är nog inte så lätt, förstås. Jag är numera för gammal och klok för att vara revolutionär och tror inte på ett avskaffande av marknaden. Men, bör vi inte försöka undanhålla så mycket som möjligt av vår verksamhet från detta otämjbara odjur? Man kunde ju börja med att
- hålla skola, vård och omsorg utanför marknaden,
- hålla hushållsnära tjänster inom familjen,
- återföra energiförsörjning, transporter, telefon och media till offentlig kontroll,
- utveckla marknadsfria aktiviteter såsom tjänster och gentjänster,
- bojkotta reklam och
- låta piratkopieringen blomstra.
Så småningom kanske vi kan lära oss att behärska marknaden och låta den sköta en begränsad del av vårt liv under sträng bevakning. Den har ju ändå en hel del positiva egenskaper.
Inte nog med att vi själva skulle bli lyckligare, vi skulle också skydda naturen.
Det är illa ställt, när en kille som Georg Soros, börjar tala om marknadsfundamentalism och även vill begränsa marknadens makt.
Han han skrivit en rätt intressant bok, "Kapitalismens Kris", som är en kritik från högersidan mot marknaden, som i "realiteten" inte är så felfri och utopisk.
Hej Thomas!
Jag håller inte riktigt med dig när du säger riktigt arbete och konstlat arbete. Möjligen kan man definiera som arbete som ger riktiga produkter (Mat kläder hus transporter), och arbete som ger konstlade produkter (mobiltelefonloggor cykelkedjerengörare flaggstångsrobotar medmera).
Jag kommer i min egen blogg att beröra styningen av teknisk forskning sett med ett medeltida perspektiv. Välkommen att läsa och kommentera.
Ulf:
Ett problem med den definition som du antyder är att vad som är riktiga produkter är en dynamisk process, telefonen var inledningsvis en konstlad produkt, men har nu blivit en riktig osv.
Kan du möjligen utveckla kritiken lite mer?
Hej igen!
Vad jag menar är att det inte naturligt går att skilja ett jobb med resultatet av detsamma. Det var dit jag ville komma med konstlade/riktiga jobb respektive konstlade/riktiga produkter (tjänster). Om jag nu till exempel söker jobb i livsmedelsbranchen och behöver "marknadsföra" mig för att få det. Blir jobbet konstlat även om tjänsten behövs? Som även du skriver är ju vad som är riktiga jobb också en dynamisk process. Vad jag efterlyser är en diskussion om värdet av utfallet av ett visst jobb istället för hur jobbet kommer till. Men jag kanske har missförstått något???
Nja, jag avsåg inte att lägga några moraliska aspekter på jobbet eller att anklaga någon för att vara "onyttig". Jag begrundar bara det faktum att en allt större andel av jobben är konstlade i min mening och att det därför krävs alltmer marknadsföring av såväl varor, personer och tjänster. Jag ifrågasätter framför allt den övergripande meningen med detta arbetsskapande, som varken ger ökad livsglädje, större valfrihet eller större jämlikhet. Det ger istället framför allt stress, likriktning och utslagning.
Hej Thomas,
Har lite svårt att ta till mig din idé. Mest tycker jag att det låter som "det var bättre förr" gnäll :). Att det inte finns några nya riktiga behov att fylla. Jag förstår inte riktigt det. Har det inte alltid varit så då eller när blev det så, 1980, 1990, 2000???
Visst skapar "marknaden" mycket skräp och onödigt lidande (miljöförstöring, barnarbete, ...) men samtidigt skapar den otroliga saker (PC:s, Cancer vacciner, ...).
Jag är nyfiken hur du gjort urvalet mellan vad som du vill ha kvar i marknaden coh vad som du tycker skall "plockas ur" marknaden.
Jag är nyfiken på om du tror att marknaden har några fördelar eftersom du inte vill avskaffa den helt och hållet. Själv är jag övertygad om att marknaden generellt utvecklar vårat välstånd snabbare än några andra modeller.
Jag är nyfiken på varför vi nu skall stoppa utvecklingen nu. För min egen del skulle jag t.ex. vilja att vi kan bota flera sjukdomar i framtiden än vi kan idag. Jag vill gå ett steg längre, det är vår förbaskade skyldighet att försöka göra det. Vem är vi annars att säga att de som lider nu får göra det.
Niklas: Kanske är detta framför allt ett gnäll från en som tycker utvecklingen springer ifrån honom. Men, min utgångspunkt är ändå det som jag svarade Ulf:
"Jag ifrågasätter framför allt den övergripande meningen med detta arbetsskapande, som varken ger ökad livsglädje, större valfrihet eller större jämlikhet. Det ger istället framför allt stress, likriktning och utslagning."
Det har inte alltid varit så, men vi måste förstås gå längre tillbaka än några årtionden för att se en avgörande förändring. Kanske kan den stora industriella revolutionen på 1800-talet ses som en vändpunkt där den enorma rationaliseringen av produktionen såväl gjorde basbehov överkomliga för alltfler och började skapa nya behov. Det har varit positivt i många avseenden, men numera tycker jag de negativa tendenserna överväger.
Jag är också övertygad om att man inte får blanda ihop marknadskraften med den naturvetenskapliga/tekniska utvecklingen. De flesta epokgörande naturvetenskapsmän har knappast haft ekonomisk vinning som ledstjärna och vad det gäller utveckling av mediciner, som du tar upp, så är det kanske ett område som skulle vinna på att dras bort från den fria marknaden. Monopol och patent är ju här vanligt förekommande och dessa företeelser tror jag är stora hinder för en öppen vetenskaplig diskussion som kunde föra den medicinska utvecklingen snabbare framåt.
Jag ser marknaden som en av många starka drivkrafter för utveckling, det har historien visat att den är. Men jag menar att man inte kan hylla den som ett generellt utvecklingsverktyg i motsats till andra "modeller". Marknaden har växt fram i samhällsutvecklingen, den har visat sig kräva stark reglering för att inte skapa avarter och den kommer säkert att fortsätta ha stor betydelse. Urvalet till min punktlista är inte grundad på några "principer", utan bara en spontan bedömning av några områden där jag tror att marknaden bör hållas på större avstånd.
Jag vill verkligen inte stoppa utvecklingen, varken nu eller senare, men jag vill att vi skall försöka styra den i enlighet med vår strävan till ett bätte samhälle, inte lämna den till en spontan "ostyrig marknad".