Sommar, sommar, sommar...
En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".
Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.
Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.
Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.
Andra bloggar om: Fredrik Lindström, Lena Andersson, sommarpratare
Lyssnade på Fredrik Lindströms sommarprat och uppskattade det verkligen oxå! Utmärkta observationer och insikter om både det ena och det andra.
Fast jag tror musiken ligger kvar i 30-dagarsarkivet.
Nu till veckan blir det Lars Winnerbäck och Björn Ranelid för min del.
Hej Thomas
När jag lyssnade på Fredriks sommar så gick jag en lång skogspromenad. Jag tänkte att jag skulle skriva berömmande på min blogg när jag kom hem. Men det vart aldrig gjort. Nu ser jag att du gjorde det istället.
Fredrik är en fantastisk begåvning. Han förenar det underfuniga, det litterära och det naturvetenskapliga och det som intresserar mig detta med evolution.
Lustigt att du skriver detta om musiken för jag hade precis samma tankar. En sådan spännande man, men ändå så ganska intetsägande musik. Men på något sätt så blir detta en tröst. Det vore bara för mycket om han dessutom hade "bra" musiksmak.
Lena kallar jag för tungsint allvarsam istället för beskäftig. Tänk att du fick precis samma tanke om Briggen Blue Bird ... Thåströms version bara längtade efter sig själv. Jag tom ropade till min fru "att hon kunde välja en sådan tråkig version" när Thåström finns tillhanda med det stora djup av känslor.
Lena har dock gjort ett mer spännande och av vissa "hatat" sommar för något år sedan. Det här vart bara bakvatten av det förra.
Ja, Anders, vi är uppenbarligen ganska likasinnande i mycket. Jag minns också Lena Anderssons utmärkta avslöjanden om nya testamentet för några år sedan, det skall hon ha heder av.