Diskussionsforum

I torsdags var jag på Borås arena för att titta på fotboll. Kalmar mötte Feijenoord från Holland i UEFA-cupen. Anledningen till mitt besök på arenan var att några vänner från Göteborg skulle gå på matchen och då får man ju passa på; det är inte var dag göteborgare tar sig till min hemstad.

Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.

Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte.  Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.

Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.

Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!

Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.

Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".

Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.

Folkfest?

Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.

Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.