Kvinnans intelligenta design
Dessa två skilda mekanismer betraktas ingående i boken "Den generösa människan" av den danske vetenskapsjournalisten Tor Nørretranders. Det är en mycket intressant läsning som sätter samman psykologiska tester, evolutionsteori och informationsteori till en tilltalande bild av människan som en, huvudsakligen, social varelse. Och en förklaring till att vi blivit sociala och generösa är just det sexuella urvalet i den andra evolutionsmekanismen.Nørretranders tar t.ex. upp Darwins efterföljare Wallace problem med att förklara vissa egenskaper utifrån överlevnadsmekanismen:
"Genom att studera människans fantastiska egenskaper kom Wallace alltså fram till åsikten att dessa inte skulle ha kunnat utvecklas genom evolutionens naturliga urvalsprincip. Därför måste det enligt Wallace vara på det här sättet: "Den slutsats jag kan dra av detta slags fenomen är att en överlägsen intelligens har styrt människan utveckling i en bestämd riktning och i ett speciellt syfte". Med andra ord, Herren.
I Darwins teori finns emellertid ett alternativ. Det var bara det att Wallace inte trodde på det. Det sexuella urvalet genom att honorna väljer hanar. Om han hade trott på det skulle han ha haft ett intressant alternativ till idén om gudomligt ingripande, nämligen att en annan högre intelligens hade styrt och utvecklat människan med alla dess fantastiska egenskaper: kvinnan."
Ett sätt att beskriva den sexuella urvalsmekanism som bryter mot rationaliteten är den så kallade handikappsprincipen. Exemplet påfågeln:
"Fjäderprakten är med andra ord en indikator. En innehållsdeklaration, ett kvalitetsbevis, ett tecken på duglighet: se här, jag lever trots att jag har ett handikapp, jag är stark nog och jag är en individ som har bra gener. Grundtanken bakom handikapprincipen är en paradox: hanen gör något svårt för att visa att han är stark. Exakt vad han gör har inte så stor beprydelse, bara honan kan upptäcka det och inse att det är något svårt han gör. Gör något svårt så får du till det med lilla pullan.""
Men hur kommer man från denna fåfänga påfågel till generositet?
"Är då inte altruism helt enkelt ett handikapp? Kan man inte tolka altruism som en kostsam signal om att här finns en individ som har något i överflöd, någon som kan tänka på andra än sig själv och därför också måste vara utrustad med mycket goda egenskaper? Altruism kan kanske ses som en handling som individen utför för att visa att han har ett överskott och att han är ett bra val att para sig med."
"Altruism är ett sätt att visa upp ett handikapp, en vädjan om prestige och hög status."
Jag finner denna syn på evolutionen mycket tilltalande. Det vore ju också intressant att fundera ytterligare över detta t.ex. i ett feministiskt perspektiv. Teorin medför ju att skillnaderna mellan könen är betydande, inte bara fysiskt, utan också i sättet att tänka och agera. Även om det sexuella urvalet numera är ganska ömsesidigt är det väl ändå i ett evolutionärt tidsperspektiv ett rätt så nytt förhållande. Hur skall man ställa sig till detta?
Andra bloggar om:
intelligent design, evolution
Nørretranders
Jag har rätt svårt för den här typen av resonemang. Vare sig en egenskap kan motiveras biologiskt eller inte, erbjuds något egentligt bevis eller motbevis för dess existens i vår oerhört betydelsefulla _sociala_ verklighet. Det gäller altruism, men också könsrollsmönster och homosexualitet, för att bara nämna ytterligare två exempel.
Det sistnämnda är kanske det mest provokativa, men jag vill hävda att frågan huruvida homosexualitet är medfött eller inte är långt ifrån så intressant och avgörande som man först kan lura sig att tro. Det blir intressant först om man är beredd att påstå att den sociala dimensionen av en människa egentligen inte är betydelsefull för hennes essentiella mänsklighet. Jag tror personligen att det vore ett gravt felslut.
Det evolutionärt betingade i människans framgångssaga stannar vid det biologiska mirakel som rustar henne med fysiologiska förutsättningar att vara social till största delen av sin mänsklighet.
(Jag har med andra ord inte alls svarat på din fråga... :-)
Instämmer med föregående.
Jag brukar också ha problem inte bara med tolkningen utan också själva verklighetsbeskrivningen i den här typen av teorier. Har kvinnor historiskt sett valt män som sexuella partners i högre utsträckning än motsatsförhållandet? Det låter väldigt främmande.
Samtidigt kan jag lite uppgivet tänka att "Ja, om den här typen av fiktioner är det enda som kan uppvärdera altruistiska egenskaper, så låt gå för det."
Fast så kan man väl inte resonera!?
Jag är emot teorin bara för att den är ett försvar för statusjakt..
Man kan förstås inte bevisa något med evolutionsteorier, Marcus, men man kan ta fram intressanta hypoteser som kan hjälpa till att förstå en del av vårt märkliga beteende. Jag ser t.ex. sådant som vår fåfänga och prestige som mycket svårförklarliga. De är inte alls rationella i avseende på överlevnad och skapar oerhört mycket självförvållad olycka ibland oss. Detta gäller över samhällsklasserna och kan bara llindras genom diskussion och förståelse, tror jag.
Visserligen haltar handikappteorin en hel del t.ex. avseende ömsesidigheten hos könen, som Charlotte antyder, men den tycks gälla hos många andra däggdjur så varför kan den inte ha haft en stort inflytande också över vår utveckling?
Teorin är inget försvar för statusjakt, Mikael, men en del av förklaringen. Precis på samma sätt är teorier av detta slag inte något försvar för heterosexualitet eller existerande könsrollsmönster, men de kan vara till hjälp att förklara dem och därmed ge indikationer för hur de oönskade delarna av dem skall bekämpas.
Jag har alltid trott på en kombination av biologismen och de kulturella/sociala strukturerna.
Som ett 20/80 förhållande....
Men någonstans känns det som biologismen tappar alltmer sin tyng och betydelse till förmån för yttre faktorer.
Dvs. överlevnad idag handlar mindre om biologi; det handlar kanske delvis om att vi människor har blivit mer självständiga och trygga, även hur vårt samhälle är utformad spelar in.
Vad prioriterar dagens människor?
Vad är de viktiga faktorera för fortlevnad?
Ja, Thomas, poängen är ju egentligen att man ska vara väldigt försiktig med hur man använder sådana här teorier, vad man menar att de ska delförklara.
För den det berör:
Genom mitt arbete har jag just nu bland annat kontakt med två kriminologi-forskare (som får "Nobelpriset" i kriminologi i sommar...) som båda på olika sätt har studerat kopplingar mellan genetiska faktorer och miljöpåverkan då det gäller yrkeskriminella. Det går att slå fast att det ganska ofta faktiskt FINNS genetiska förklaringar - onormalt hög förekomst av vissa enzymer i hjärnan och så vidare - men slutsatsen (som inte kommer fram lika bra i media...) är alltid en och densamma: Det är först när den genetiska faktorn förekommer i en viss sorts social kontext som den blir relevant som förklaringsfaktor.
Alltså: Jag tror att det är vanligt att som Heiti tidigare gjorde tänka i procentsatser, eller leta efter vilken faktor som är den mest initiala för olika typer av beteenden och så vidare. Sanningen, i den mån den finns, är att dessa båda sidor av saken inte går att separera på det viset - jag vill gärna föreslå att hela den nästan intuitiva föreställningen att en biologisk-fysiologisk "verklighet" skulle vara mer verklig och ursprunglig för oss, än den sociala, är a bunch of crap! De är båda i allra högsta grad den verkligt verkliga verklighet vi lever i - samtidigt, odelbart! (Holistiskt ;-)
Försöket att skilja dem åt och leta efter en enskild huvudförklaring tror jag bara leder in i återvändgränder som potentiellt är livsfarliga. Rasbiologin är en sådan återvändsgränd, värderelativism är en annan, åt andra hållet.
Marcus:
Hmmm...Det kanske var lite dumt att skriva en "procentsats", men det gjorde jag enbart för att illustrera en relation, och för att driva tesen om att det "biologiska", tror jag, historiskt sett var mer viktig i vår "tidiga" utveckling, och inte har så stor påverkan på oss idag. Grovt sett...
Jag tror inte heller att det går leta efter "den mest initiala" för olika typer av beteenden, människan är en fruktansvärt komplex varelse, och precis som du säger så hamnar man enbart i en återvändsgränd när man börjar nysta i orsaksamband; den "holistiska" teorin delar jag med dig, men tyvärr innebär den att man "egentligen" inte kan säga "någonting om någonting" pga. det fruktansvärda komplexitet som härleds ur teorin.
Det är en paradox =)
Heiti: Jag tog inte upp det där med procentsatsen som en anklagelse. Du sa ju själv att du inte trodde på det längre... :-)
Men låt mig också säga att det inte är så hopplöst som det låter. Man kan säga en massa saker också med ett holistiskt perspektiv. Det är ju inte så att man har MER kunskap om man bygger på hela sitt vetande på en forcerad illusion... Man kan ju till exempel alltid anta de där förenklade modellerna för att HANTERA komplexa fenomen. Det är först när man tror sig ha FÖRKLARAT något och avslöjat den stora Sanningen som det blir problem.
Dina varningar är befogade, Marcus och jag tycker att du klargör det hela mycket bra i ditt senaste svar till Heiti:
"Man kan ju till exempel alltid anta de där förenklade modellerna för att HANTERA komplexa fenomen. Det är först när man tror sig ha FÖRKLARAT något och avslöjat den stora Sanningen som det blir problem."
Man har vid varje problemlösningssituation nytta av hypoteser om orsakssammanhang, vare sig dessa är bekräftade eller inte. Att prova och diskutera sådana ur olika perspektiv och erfarenheter ger grund för förslag till problemlösning.
Och evolutionen fortsätter, inte bara i avseende på biologi utan också på kunskap, men i det sistnämnda avseendet med ett mer överskådligt tidsperspektiv.
Marcus:
Jag tog det inte som en anklagelse, utan som ett nyktert påpekande från din sida =)
När man anlägger ett atomistiskt (reduktionistiskt) synsätt på problem, så borde man kunna förklara de flesta fenomen om man har tillräckligt "bra" mätinstrument och kan läsa av "alla tillstånd" överallt, samt förmågan att sammanställa allt, förutsatt att man känner till alla lagar för alla skeenden.
Men här tappar man synen på helheten, jmf. med kvantfysik, och en paradox uppstår även här.
Holismen är väldigt komplicerad, mer metafysisk, men destå trevligare; Men risken här är att man tappar detaljer, och missar delar som är viktiga för helheten.
Skulle man kunna säga att det mänskliga intellektet sätter gränsen när det gäller holistisk analys?
Jag hittade den här bilden:
(http://webdev.boras.se/mp/teori.gif)
Thomas:
Jag gillar och delar din tanke angående kunskapsevolution...
Tack för en intressant och ovanlig sida! Hälsar Tina Ahlin
Tina:
Jag känner mig lite som Rosa på bal:
Tänk att bli uppskattad av en så'n
populär person!
Men jag är väl inte ännu kvalificerad nog för att
...få min egen sång,
lilla jag, nå'n gång
Nå, skämt åsido: Alla uppmuntrande tillrop mottas med tacksamhet!
Heiti:
"När man anlägger ett atomistiskt (reduktionistiskt) synsätt på problem, så borde man kunna förklara de flesta fenomen om man har tillräckligt "bra" mätinstrument och kan läsa av "alla tillstånd" överallt, samt förmågan att sammanställa allt, förutsatt att man känner till alla lagar för alla skeenden."
Håller inte med. Inte som allmän regel. Det finns (många) fenomen man kan förklara med en reduktionistisk metod, men det finns också fenomen som INTE kan förklaras på det sättet, oavsett tillgång till mätinstrument och kännedom om lagar etc. Det är den holistiska grundsatsen. Kvantfysiken är ett exempel på att sådana fenomen finns, och jag hävdar att det finns all anledning att tro att många sociala fenomen fungerar på det sättet.
Det är inte metafysik, däremot ställer det andra krav på uppfattningen om kunskap. Det känns som att du accepterar den ontologiska möjligheten för holism, men inte den epistemologiska. Därför uppstår paradoxer för dig. Du förväntar dig att den holistiska metoden ska kunna förklara varje del och hur de hänegr ihop, när hela ansatsen bygger på att detta inte alltid är möjligt. (Jag menar inte heller detta som kritik av dina ståndpunkter, utan som en argumentation för mina. Jag vill bara försäkra mig om att du inte tar det som ett påhopp utan som en öppning för diskussion - ok?)
Jag hävdar att det till exempel är en avsevärd förbättring av kunskapsläget när man förstår att människans del i ett ekosystem, till exempel, inte kan förstås som en enskild funktion i ett kretslopp - som i man i vissa grupper anser att människan kan träda ut ur och bli självförsörjande, i andra grupper anser man att människan bör göras till slav under dessa naturens lagar. Poängen är dock att människan ingår i ekosystemet och rubbar balansen och strukturen när hon agerar. Det går inte att förutsäga effekterna av varje enskild handling. Det går därför inte avgöra om det är fel att handla så, eller rätt att handla si.
Man kan bara kalla detta att "inte veta någonting om någonting" om man har förväntingar på "vetandet" som inte kan uppfyllas av verkligheten. Det kan bli lite jobbigt... :-)
?Det är inte metafysik, däremot ställer det andra krav på uppfattningen om kunskap?
Kanske är det så att det som vi uppfattar som metafysik, är endast en manifestation hjärnans tillkortakommanden? Jag tror också att våra tankar är ?metafysiska? i sin karaktär?
"finns (många) fenomen man kan förklara med en reduktionistisk metod, men det finns också fenomen som INTE kan förklaras på det sättet, oavsett tillgång till mätinstrument och kännedom om lagar etc."
Kanske, kanske inte?
Vi kommer aldrig ändå att kunna mäta alla tillstånd överallt, och äga absolut kunskap, det är där själva begränsningen ligger i reduktionistisk analys; och det känns som det är ett paradigmskifte på gång, där allt fler (vetenskapsmän) inser begränsningarna i det atomistiska världsbilden.
? Det känns som att du accepterar den ontologiska möjligheten för holism, men inte den epistemologiska?
Jag accepterar även den epistemologiska delen i holismen, men jag skulle vilja påstå att den inte är lika viktig som i en reduktionistisk analys.
För att ta ett exempel:
Två typiska reduktionistiska skolor är medicin, psykiatri och kognitivpsykologi (Positivistiska skolor), där man kan härleda en klar determinism, orsak och verkan. Man studerar delprocesser och kan genom empirisk kunskap av dessa, råda bot och bättring, här är dock kunskap av största vikt.
Till de mer holistiska skolorna hör t.ex. psykoanalysen och gestaltpsykologin, som är fenomenologiska i sin karaktär.
Där kunskap av ?delprocesserna? är mindre viktig, man koncentrerar sig på förhållandet mellan dessa, och fokus (missvisande ord) ligger på helheten.
Man beskriver skeenden så som de ter sig, istället för att försöka plocka isär begreppen och summera dessa till en helhet.
När det gäller människor, politik och samhälle, så tror jag att en ?holistisk? eller fenomenologisk analys är nödvändig.
Och precis som du säger, så är även sociala fenomen av liknande karaktär.
? Det går inte att förutsäga effekterna av varje enskild handling. Det går därför inte avgöra om det är fel att handla så, eller rätt att handla si?
Precis, det märks att de som är skolade i en ?positivistiska? skolan, blir därmed handlingsförlamade.
T.ex. när det gäller miljöförstöring /klimathotet, där vissa ?positivister? påstår att man inte skall handla, så länge
inte all fakta talar för ?tesen?.
Det faller på sin egen orimlighet, för allt går inte analysera reduktionistiskt, där för krävs det en holistisk analys ;)