Diskussionsforum

Efter en rekommendation av Jimmy har jag nu skummat boken Karl Polanyi, Den stora omdaningen och kommit fram till följande första reflektioner:

Marknaden är ingen naturlig organisation. Före feodalismen förekom också arbetsdelning, men utbytet av produkter skedde inte i första hand på marknader. De skedde främst "kommunistiskt" i den egena familjen och byn efter devisen "av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov". I större skala, dvs. gentemot andra byar och folk skedde det oftast genom ömsesidiga gåvor eller genom rov. Marknaden som naturlag är en myt.

Den självreglerande marknaden är en liberal dröm som aldrig har fungerat och, som när man verkligen försökt, resulterat i utarmning av de arbetande människorna. Detta kan man förklara med att den fria marknaden kräver fullständigt fri konkurrens även avseende arbetskraft, jord ooch pengar. Arbetskraft, jord och pengar måste alltså bli varor, vilket kommer i konfikt med ett mänskligt samhälle. Resultaten av de första laissez faire-försöken ledde på slutet av 1800-talet till sådana oönskade konsekvenser att mer och mer bestämmelser och regleringar infördes, inte i första hand av motståndare till marknadsekonomin, utan snarare av marknadförespråkarna själva.

Människan är inte i första hand en ekonomisk varelse, utan en social. De främsta drivkrafterna för våra handlingar är sociala, vilka i och för sig kan genomföras med pengars hjälp ibland, fåfänga och prestige är kanske sinnebilderna för detta. Men, andra sociala drivkrafter är inte oväsentliga i vårt liv; kärleken är en god representant.

Den totalt fria marknaden uppstår inte spontant utan har, när den tillämpats någorlunda renodlat, tvingats fram genom medvetna åtgärder från dess ideologiska ivrare. På grund av dess asociala konsekvenser har å andra sidan folk från skilda läger skyddat sig mot dess avarter. Den kompromiss som uppnåtts är ett resultat av dessa båda motrörelser och inte av någon naturlag.

Börskraschen 1929 och den efterföljande fascismen blev slutet på epoken med försök till fri marknad. Efter det blev regleringarna allmänt accepterade, såväl inrikes med arbetsrättslagstiftning och aktiv räntepolitik som utrikes med protektionism, militärt våld och aktiv valutapolitik.

Alla dessa slutsatser tycks förnekas eller ha blivit bortglömda av dagens nyliberaler. Argumenten för arbetslinjen t. ex. hos dagens regering känns igen från 1830-talet; Polanyi skriver:

"Inte förrän på 1830-talet bröt den ekonomiska liberalismen fram som kämpande passion, och laissez-faire blev en militant trosbekännelse. Industriidkarna krävde ändringar i fattigvårdslagen, eftersom den hindrade framväxten av en industiarbetarklass vars inkomster var beroende av dess prestationer."

"Genom den nya fattigvårdslagen från 1834?De tidigare fattiga delades nu upp i fysiskt hjälplösa fattighjon vilkas plats var i arbetshuset, och självständiga arbetare som tjänade sitt uppehälle genom att arbeta för lön. Detta skapade en helt ny kategori fattiga, de arbetslösa, som trädde fram på den sciala scenen. Medan fattighjonet skulle understödjas av humanitära skäl skulle den arbeslöse av arbetsmarknadsmäsiga skäl inte understödjas. Att den arbetslöse arbetaren var oskyldig till sitt öde hade ingen betydelse. Det avgörande var inte hurvida han kunde ha fått arbete om han vara verkligen hade försökt, utan att lönesystemet skulle bryta samman ...."

Polanyis bok från 1944 är verkligen läsvärd och ger nya insikter i nationalekonomin. För ordentlig förståelse kräver den emellertid ett mer ordentligt studium än min första genomläsning. Jag hoppa få ro till en omläsning så småningom.

Tack, Jimmy, för tipset.