En sjuk värld styrd av bonus


rost

 

 

Efter att ha hört Dr. Peter Rost i ett sommarprogram i somras blev jag nyfiken på hans bok: "Sjuka pengar, en svensk insider skakar läkemedelsindustrin". Rost är en svensk läkare som mycket framgångsrikt verkat som läkemedelsförsäljare inom Pharmacia innan detta företag köptes upp av det amerikanska Pfizer. Högt uppsatt i företagens organisationer har han haft en insyn som man avundas och han har utnyttjat denna situation för att avslöja maktmissbruket inom branschen.

 

 

Ett problem när man skall ta ställning till vad som sägs i en bok är trovärdigheten. Ett sätt är att ta hjälp av 1500-talsfilosofen Montaigne:

 

Mannen som bodde hos mig var en enkel och olärd människa, vilket gör hans vittnesbörd trovärdigt. Intelligenta människor ser mer och iakttar mer noggrant, men de kommenterar allt, och för att få sin tolkning att stämma och göra den övertygande kan de inte låta bli att fingra lite på historien. De framställer aldrig saker och ting rena, de vrider dem och förställer dem efter sitt eget sätt att se dem, och för att göra sina omdömen trovärdiga och lockande lägger de gärna till något själva, drar ut saken eller förhöjer den. Antingen krävs det en mycket hederlig person eller också en som är så enkel att han inte har något material att bygga falska konstruktioner med; en man som inte är försvuren åt någon idé. (Montaigne, Om kannibaler)

 


En sådan enkel person är Peter Rost. Han tycks inte vara försvuren åt någon idé utan agerar utifrån sin egen önskan att få högre premier, att få behålla sitt välbetalda jobb, eller att få en personlig ersättning för en förlorad plats vid köttgrytorna. Peter Rost kan nog därför i enlighet med Montaigne betraktas en trovärdig person. Därför är också hans bok ganska skrämmande. Han avslöjar där hur läkemedelsindustrin arbetar för att upprätthålla höga priser på läkemedel, hur man behandlar personalen krasst ekonomiskt och hur man smiter från skatter genom sin internationella kontroll.

Jag minns också vid läsningen en undran som jag tidigare haft om bonusbelöningar och fallskärmar: Hur kommer det sig att man måste erbjuda kompetenta personer fallskärm? Om man är kompetent är det ju inga som helst problem att få ett nytt jobb om man får avgå, dvs. fallskärmen är inget annat än ett bevis på inkompetens?

När jag läser Rost kommer jag plötsligt till insikt om vilken typ av kompetens som kanske avses när man beskriver dessa herrar: Det är t.ex. kunskapen om det egna företagets organisation, hackordning och vägar för fjäsk, kunskapen om interna hemliga förbindelser och svagheter hos maktpersoner. Det kan också vara det nätverk man har skaffat sig kanske genom mutor och hållhakar. Denna typ av kompetens är bara till nytta i det egna företaget och ju längre man stannar desto mindre användbar blir man någon annanstans. Möjligen skulle man kunna använda sina nätverk, åtminstone om de bygger på personligt förtroende och inte på företagets mutor, men där hindrar företaget genom avtal att man börjar jobba hos en konkurrent. Så, dessa herrar måste nog ha sina fallskärmar, deras kompetens är bräcklig.

Kanske är jag orättvis mot Rost, hans avslöjanden är verkligen viktiga oavsett hans motiv. Boken kan verkligen rekommenderas som nyttig allmänbildning.



Andra bloggar om: ,

Kommentarer
Postat av: cv services

Gräva upp de misstag, förlorar tid, som kan användas minst genom upptäckten av sanningen! Försäljningen kan betalas för sin ärlighet!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback