Förrädiskt skapade villospår
I artikeln ”Spår av skaparen” i BT den 17 oktober försöker några titelkunniga akademiker att använda de senaste vetenskapliga arbetena i fysik för att motivera Guds existens. Man gör det genom en märklig jämförelse som, enligt min uppfattning, missar själva idén bakom vetenskaplighet. Man skriver först om den elementarpartikel som just nu är i fokus i den stora acceleratorn i Cern, Higgs partikel:
”Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.” (understrykningar är mina, TS) .
Detta är ett läge som vetenskapen varit i så många gånger förut, man har en hypotes och gör experiment för att bekräfta den. Och lyckas experimentet, då har man stärkt hypotesen och kunskapen har lyft ett steg. Men, notera att hypotesen i sig inte lyfter vår förståelse ett dugg, först när den bekräftats eller falsifierats har vår kunskap ökat.
I nästa steg skriver man:
”Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor”.
Vidare för man fram en rad existentiella frågor som vi inte förstår och hävdar att
”….Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör.”
Här hittar man en formulering om Gud som är snarlik den för partikeln, men lämnar faktiskt helt den vetenskapliga scenen då man bortser från det väsentliga i vår kunskapsuppbyggnad: den empiriska prövningen. Det som gör varje Gudsteori ovetenskaplig är nämligen att den varken går att bekräfta eller falsifiera. Det går att hitta på hur många varianter som helst på övernaturliga väsen som om de existerar skulle förklara allt vi inte vet. En gång trodde vi på Tor och Oden, vissa tror nu på Gud, andra på Allah, några tror på andeväsen, horoskop eller currykryss. Varje sådant påhitt är lika bra (eller dåligt) som Gudshypotesen. Det som skiljer ut dessa teorier från de vetenskapliga, som här exemplifieras med Higgspartikeln, är att det faktiskt tycks vara möjligt att prova Higgshypotesen genom experiment.
Vidare tar författarna upp vårt problem med att förstå våra moraliska insikter och påstår:
”Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare”.
Vad är då naturligt med en sådan förklaring? Vilken annan förklaring är mindre naturlig? En som bygger på komplex evolution? Jag skulle istället betrakta den senare som mer trolig, även om vi inte kan spåra den i detalj. Den är nämligen rimlig i jämförelse med utvecklingen av andra mänskliga egenskaper.
Man skriver vidare:
”Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats”.
Jag vill påstå att man har helt fel. Det är först om man kunde prova Guds existens som pusselbitarna kunde falla på plats. Och det är tyvärr omöjligt.
Jag har stor respekt för varje enskild människas tro, men det känns lite ohederligt, tycker jag, att fem akademiker hänvisar till de senaste fysikaliska rönen för att ge Gudshypotesen någon slags vetenskaplig status. Sökandet efter Higgs partikel har inget med Guds existens att göra.
Inte ens den av författarna konstruerade språkliga kopplingen tycks vara relevant. Enligt Wikipedia härrör nämligen uttrycket ”the god particle” istället från ett uttryck från forskarnas jargong: ” the goddamn particle”, dvs. ungefär: den förbannade partikeln som gäckar oss.
Andra bloggar om: Ivar Gustafsson, Kenneth Runesson, Gud, Skaparen
Kris i finanserna
När finanskrisen nu rasar som mest kan man fundera över kapitalismen som system. Ända sedan dess barndom har ju konjukturcyklerna gäckat ekonomerna. Karl Marx analyserade fenomenet och gav det en tillfredsställande förklaring, men ändå har ingen helt lyckats tämja de krafter som skapar cyklerna. Nobelpristagaren Keynes trodde sig ha ett recept i form av en statlig utjämningspolitik och detta tillämpades framgångsrikt ett tag, t.ex. av svensk socialdemokrati. Men det räckte aldrig till, konjukturcyklerna har fortsatt att komma okontrollerat.
Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.
Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.
Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?
Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen: Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.
För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.
Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.
En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.
Andra bloggar om: finanskris, kapitalism, Popper, partiledardebatt
Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.
Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.
Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?
Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen: Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.
För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.
Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.
En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.
Andra bloggar om: finanskris, kapitalism, Popper, partiledardebatt
Kalmar-Feijenoord 1-2
I torsdags var jag på Borås arena för att titta på fotboll. Kalmar mötte Feijenoord från Holland i UEFA-cupen. Anledningen till mitt besök på arenan var att några vänner från Göteborg skulle gå på matchen och då får man ju passa på; det är inte var dag göteborgare tar sig till min hemstad.
Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.
Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte. Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.
Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.
Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!
Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.
Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".
Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.
Folkfest?
Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.
Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.
Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.
Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte. Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.
Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.
Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!
Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.
Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".
Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.
Folkfest?
Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.
Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.
