Tankspritt diskussionsforum
Efter två års bloggande byter jag nu till wordpress. Det tycks ha bättre verktyg i allmänhet, det tillåter att diskussionsinlägg är tydligt synliga på huvudsidan och det är gratis utan reklam.
Mitt ursprungliga val av blogg-namn, diskussionsforum, var ett optimistiskt val som inte uppfylldes så som jag önskat. En och annan diskussion har blossat upp, men mest har jag fått diskutera hos andra.
Vad skulle jag nu hitta på? Namn som "strötankar och sentenser", "Idéer tankar och reflektioner" skulle passa bra, men är upptagna av andra bloggare.
Jag fastnade för namnet TANKSPRITT med följande efterhandskonstruktioner:
Jag är förstås fortfarande angelägen om diskussion, välkomna till tankspritt.
Jag har faktiskt ansträngt mig vid denna flytt så att en stor del av mina gamla inlägg, med kommentarer, har lagts in på den nya bloggplatsen. Ni är alltså också välkomna att diskutera dessa gamla funderingar ytterligare.
Mitt ursprungliga val av blogg-namn, diskussionsforum, var ett optimistiskt val som inte uppfylldes så som jag önskat. En och annan diskussion har blossat upp, men mest har jag fått diskutera hos andra.
Vad skulle jag nu hitta på? Namn som "strötankar och sentenser", "Idéer tankar och reflektioner" skulle passa bra, men är upptagna av andra bloggare.
Jag fastnade för namnet TANKSPRITT med följande efterhandskonstruktioner:
- Ofta slår jag in öppna dörrar och ibland framför jag tankar som jag inbillar mig är mina egna, trots att jag kanske läst dem i en bok eller hört dem från någon bekant. Så är det att vara tankspridd och ni får ursäkta, jag stjäl inga tankar medvetet.
- Mitt föredöme i skrivandet är Montaigne, han skrev enligt egen utsago för sig själv, för att samla sina spridda tankar. Om någon annan ville läsa dem blev han glad, men huvudsyftet var att komma till ro själv.
- Min politiska bana började på sextiotalet i vreden över USAs folkmord i Vietnam. Efter något decennium hade detta engagemang förvandlats till en enkelspårig kommunistisk ideologi. När jag så småningom bröt mig loss ur denna ideologi kändes det som en befrielse, tankarna kunde prövas mot andra, spridas över ideologier och uttalas utan skam.
Jag är förstås fortfarande angelägen om diskussion, välkomna till tankspritt.
Jag har faktiskt ansträngt mig vid denna flytt så att en stor del av mina gamla inlägg, med kommentarer, har lagts in på den nya bloggplatsen. Ni är alltså också välkomna att diskutera dessa gamla funderingar ytterligare.
Grön ideologi: vetenskap eller mystik?
I Miljöpartiets skrift Perspektiv på Grön ideologi skriver Tomas Q Nilsson en uppsats om Idéhistoriska paradigm. Han tycks, framför allt, bygga sin framställning på Georg Henrik von Wrights bok: Vetenskapen och förnuftet. Jag tycker att han drar alltför stora växlar på von Wrights funderingar.
Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.
Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):
"…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."
Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.
Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.
Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.
Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.
Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.
Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.
Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.
Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.
Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".
Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom
Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.
Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.
Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.
Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism
Nilsson utgår i sitt resonemang ifrån att vi står inför, eller är i, ett paradigmskifte avseende synen på världen. Han ställer den moderna, mekanistiska, reduktionistiska, atomistiska världsbilden mot en holism som sätter helheten i centrum. Han sätter sitt hopp till en empirisk holism för att lösa världens problem.
Den moderna världsbilden som Nilsson kritiserar, och vars undergång han förutspår, sammanfattas kanske bäst genom teknikoptimisten Laplace, som för knappt tvåhundra år sedan skrev (enligt Wikipedia):
"…att ett intellekt som känner positionen och hastigheten för varje partikel i universum, samt har tillräcklig förmåga att analysera denna information, skulle kunna räkna ut både allt som har hänt i universum och allt som kommer att hända."
Detta uttalande vittnar om ett enormt steg i människans insikt om naturen. Det representerar ett brott mot den mystiska världsbild som kristendomen tidigare försvarat, men som sextonhundratalets stora upptäckter genom främst Isaac Newton gav löfte om att kunna bryta.
Väl befriad från mystikens barlast har den moderna människan sedan dess gjort oanade upptäckter. Genom att analysera, dvs. reducera företeelser till små samverkande beståndsdelar, har man löst allt fler problem och fått en allt större förståelse för de mest mystiska naturföreteelser. Allt tack vare att man haft den atomistiska synen: det är möjligt att reducera allt till mindre beståndsdelar, vars verkan och samverkan är orsaker till allt skeende. Den vetenskapliga metoden ställer upp hypoteser, ofta uppbyggda genom ett atomistiskt synsätt, och provar dem genom att fråga den enda sanningskällan, naturen. Naturens svar, experimentens lyckade eller misslyckade resultat, ökar ständigt vår kunskap.
Med hjälp av denna vetenskapliga metodik har vi gjort det möjligt för flera miljarder människor att leva på vår planet, varav en allt större andel dessutom lever gott. När tekniken används för att lösa mänskliga problem är den helt enkelt fantastiskt bra.
Jag tror därför inte alls på Nilssons paradigmskifte. Vi kommer inte, och har ingen anledning, att avstå från den vetenskapliga metoden. Vad vi däremot måste se upp med är den teknikoptimism som inbillar sig att vi nu förstår naturen och att vi alltid kommer att kunna uppfinna verktyg för att rätta till alla misstag vi begår. För även om vi ständigt ökar vår kunskap kommer vi aldrig att uppnå Laplaces dröm, att "känna positionen och hastigheten för varje partikel i universum", speciellt som vi sedan Laplace tid har upptäckt att de minsta beståndsdelarna inte ens är några partiklar, redan på elektronstadiet har vi förlorat greppet om beståndsdelarna och kan inte förutsäga deras beteende i detalj.
Men det hindrar inte att vi kan behålla den deterministiska synen att allt som händer har orsaker i den fysiska verkligheten, oavsett om det är möjligt för oss att spåra orsakskedjorna.
Vetenskapsfientligheten hos Nilsson förvånar också med tanke på hur användbar reduktionismen är i vår kamp mot ekologisk obalans.
Exempel 1. Klimatfrågan. Den vetenskapliga analysen av klimatproblematiken består i ett omfattande reduktionistiskt arbete för att finna orsaker till klimatförändringar. Just nu vet vi därför mycket, men långt ifrån allt, dock tillräckligt för att inse att vi måste sluta släppa lös koldioxid. Skeptikerna bryr sig inte om dessa reduktionistiska resultat, de tittar på de senaste tio årens temperaturdata och hävdar att det blir kallare. Jag skulle vilja kalla de senares metod för holistisk empiri och den förra för mekanistisk.
Exempel 2. Fiskdöden. Vetenskapliga reduktionistiska undersökningar försöker förstå delar av det ekologiska samspelet i haven för att förutsäga hur framtiden ser ut för torsken och därmed ge politikerna underlag för beslut. Yrkesfiskarna å andra sidan letar upp torskens sista samhällen och konstaterar närsynt att där är det gott om fisk. Vad är detta annat än ett emiriskt holistiskt perspektiv.
Jag tror alltså inte på att en grön ideologi skall bestå i att bekämpa de vetenskapliga, reduktionistiska, atomistiska metoderna. Jag är rädd att det ohjälpligt leder till ett återupprättande av mystiken som ledstjärna; redan vurmar ju häpnadsväckande många i den gröna rörelsen för allehanda yttringar av "new age".
Det finns förstås problem med användningen av den vetenskapliga metoden som måste tas på allvar om vi skall uppnå ett bättre samhälle såsom
- övertron på reduktionismen, tron på att vi kommer att behärska allt, ja, bristen på ödmjukhet inför naturens oändliga komplexitet och
- Förlusten av ändamålsenligheten; tillväxt mätt i pengar har blivit drivkraften medan människans väl skulle vara det.
Jag är övertygad om att mänskligheten, såväl på lång som på kort sikt, skulle må bäst av att avveckla tillväxtmotorn, dvs. sluta upp med att låta "marknaden" och "maximal vinst" driva forskning och utveckling. Jag tror också att det är möjligt att övertyga de allra flesta människor om denna slutsats med rationella argument, dvs. med argument som bygger på logik, erfarenheter och etablerad moral, det vill säga lita till de moderna verktygen.
Jag tvivlar däremot på att det går att finna rationella argument som övertygar folk om moraliska satser såsom "att alla levande organismer har grundläggande rättigheter". Jag har stor respekt för de människor som bekänner sig och lever efter sådan moral, men tyvärr tror jag inte att de kan bli tillräckligt många i tid.
Det avgörande hindret för att vi skall kunna bedriva en vetenskap i ekologisk riktning är nog det kapitalistiska system, vars främsta drivkraft är maximal vinst. Att hitta vägar att skapa andra, starkare, ekologiska drivkrafter är den gröna uppgiften, tror jag. Faktum är att det finns idéer. Peter Barnes bok Capitalism 3.0 är ett exempel som jag tänker återkomma till.
Andra bloggar om: Thomas Q Nilsson, Miljöpartiet, Grön ideologi, holism
Ta tåget, men ta god tid på dig och håll reda på bagaget
Jag gillar att åka tåg. När man väl klivit på och hittat sin plats kan man koppla av med en bok, sin dator, eller med sina tankar med blicken vilande på landskapet som drar förbi. Man kan koppla av stressen eftersom det är någon annan som har ansvaret en stund, ansvaret för att man kommer fram. För det mesta är man också framme vid utsatt tid, utvilad och avslappnad, och kan i det inspirerande folkvimlet leta sig vidare iväg mot sitt mål. Men ibland går det snett. För två veckor sedan var jag på hemväg från Stockholm. Tåget var tjugo minuter försenat redan i starten, men min kollega och jag trodde nog att vi skulle klara förbindelsen i Herrljunga ändå. Dels kör man ju ofta in några minuter, dels hade vi en marginal i tidtabellen på ca 25 minuter. Men det blev flera stopp på vägen och när vi närmade oss Herrljunga fick vi höra resultatet av SJ:s planeringsförmåga i högtalarna:
- Resande till Fristad: taxi hämtar i Herrljunga,
- resande som ska till Öxnered likaså
- ...
- resande till Borås (som för övrigt ligger en mil från Fristad) tar nästa tåg mot Göteborg, kliver av i Alingsås och fortsätter med buss till Borås. Bussen avgår 22:35.
Vid denna annonsering var klockan strax före nio och vi såg alltså fram emot några minuters väntan på perrongen i Herrljunga, en timmes väntan i Alingsås och hemkomst ca två timmar sent.
Tåget som skulle komma 21:09 dök nu inte upp och de digitala skyltarna (som vi hittade i tunneln under bangården) upplyste om att det väntades komma 22:20. Alltså, vi och ett tiotal passagerare till kunde lätt räkna ut att vi skulle missa den sista bussen från Alingsås. En initiativrik kille i den huttrande gruppen ringde enträget till SJ och fick så småningom tag i någon som lovade att nästa X2000 skulle stanna, tvärtemot sin normala regel, och plocka upp oss. Just då hade jag precis redan ringt hem och bett min fru att komma och hämta oss, växeln hos taxi Borås tycktes det nämligen inte gå att komma fram till. Vi övervägde ett ögonblick om vi skulle lita på SJ:s löfte och ge återbud till vår skjuts, men nej, det verkade vanskligt.
Vi gick alltså in i stationsbyggnaden för att vänta på vår skjuts. Efter fem minuter kom en securitasvakt för att stänga stationen.
Ut i kylan. Någon SJ-personal som kunnat ta något slags ansvar syntes förstås inte till. Vi frågade vakten om hon kunde rekommendera någon restaurang och fick ett leende till svar. Dock, till vår förvåning hade ett hotell intill stationen fortfarande öppet en stund och efter att ha beställt varsin öl fick vi hålla till där trots att de just skulle stänga.
Efter ytterligare en stund kom så X2000 från Skövde, det tåg som skulle plockat upp oss. Men, det susade föraktfullt förbi och vi hade alltså tyvärr rätt i vår ovilja att lita på muntliga löften från SJ.
Vår bil kom emellertid fram och vi kom hem till vårt kära Borås. Men, till min förtvivlan upptäckte jag att jag, i förvirringen vid avstigningen, glömt min väska i bagagehyllan på tåget. Däri ligger tre av mina kära Popper-böcker, med understrykningar och anteckningar!, en Damasio, Heitis bok om postmodernism, mm. Lite kläder också, men det är ju ändå en världslig sak.
Dagen efter skriver jag e-post till SJ, att ringa är ju inte att tänka på, dels för att kräva ersättning för skjutsen, dels för att anmäla min kvarglömda väska. Jag fick förstås omedelbart ett hurtigt automatsvar från reklamationsavdelningen att man mottagit mitt meddelande och avser att svara så snart som möjligt.
Strax efter fick jag också ett mänskligt författat brev från hittgodsavdelningen med upplysningen att man inte har fått in min väska, men att jag kan fråga om någon vecka igen. Jag frågade igen en vecka senare med samma negativa svar och igår frågade jag igen och undrade då också om man möjligen inte kunde registrera min förfrågan och höra av sig vid upphittandet. Dessutom undrade jag om det inte gick att höra med hittegodset i Göteborg. Svaret från hittegodset blev:
”Anledningen till att man får höra av sig till oss på nytt är för att det endast är vi som har hand om hittegodset för SJ i hela Sverige, och då det kommer in så pass mycket förfrågningar om förlorat gods så kan vi tyvärr inte bevaka ärenden. Jag har nu sökt efter Er väska igen men även denna gång utan resultat, det är dock så att vi inte har fått upp gods från Göteborg ännu men enligt SJ och våra chefer (på Bagport) så är det lovat att det skall komma upp till oss inom två veckor.”
Min begäran om ersättning har ännu inte yttrat sig i några mänskliga reaktioner. Måtte göteborgarna ha hittat min väska och skickat den till Stockholm, kanske får jag den då tillbaka åtminstone till jul, mot en smärre avgift förmodar jag.
Servicen hos SJ är under all kritik, om jag inte vore så förbannat envis så skulle jag säga som någon i den huttrande Herrljungagruppen sa under ivrigt nickande från de övriga:
”Nästa gång tar jag bilen”
Andra bloggar om: SJ, hittegods
Är religion en naturlig egenskap?
Efter mitt förra inlägg, om de titelkunniga auktoriteternas försök att göra gudshypotesen vetenskaplig, har det blivit en hel del diskussioner i min bekantskapskrets. Flera tycker att jag är alltför dömande mot religionen och menar att det måste finnas någon inbyggd mekanism hos oss som gör oss mer eller mindre religiösa. När jag i morse återvände till Spinoza hittade jag faktiskt hans förklaring till denna inbyggda mekanism (mina understrykningar, TS): "Det torde här vara tillräckligt om jag till grundförutsättning väljer det som alla måste erkänna - nämligen att alla människor föds utan kännedom om tingens orsaker och att alla strävar efter att söka det som är nyttigt för dem, viket de också väl vet. Ty härav följer för det första att människorna menar sig vara fria, eftersom de ju är medvetna om sina viljeyttringar och sina strävanden och inte ens i drömmen tänker på de orsaker som gör dem benägna att sträva och vilja, då de ju är okunniga om dessa. För det andra följer att människorna gör allt för ett ändamåls skull, nämligen för den nyttas skull som de eftersträvar; härav kommer det sig att de aldrig önskar veta annat än de fullbordade tingens ändamålsorsaker och låter sig nöja så snart de fått reda på dessa, självklart därför att de inte har någon ytterligare orsak till ovisshet. Men om de inte kan få veta dessa orsaker av någon annan, återstår dem ingenting annat än att vända sig till sig själva och tänka på de ändamål som brukar bestämma dem själva till liknande, och så bedömer de nödvändigtvis en annans håg efter sin egen. Då de vidare hos sig själva och utanför sig själva finner ett stort antal medel som i inte ringa grad bidrar till att de kan skaffa sig vad som är nyttigt för dem, t.ex. ögon att se med, tänder att tugga med, växter och djur att föda sig med, solen till belysning, havet till fiskalstring etc., så följer härav att de betraktar alla ting i naturen som medel till deras egen nytta; och eftersom de vet att dessa medel påträffats, men inte ställts i ordning av dem själva, har de härav fått orsak till att tro att det är någon annan som berett dessa medel till deras bruk. Ty sedan de kommit att tänka på tingen som medel har de inte kunnat tro att dessa skapat sig själva, utan från de medel de själva brukar bereda åt sig har måst dra slutsatsen att det finns någon eller några styresmän i världen som är utrustade med mänsklig frihet och har ombesörjt allt åt dem och skapat allt för deras bruk. Och även skaparlynnet hos dessa styresmän har de, då de ju aldrig hört något om detta, måst bedöma utifrån sitt eget, och på denna grund har de slagit fast att gudarna inriktar allt till människornas förmån för att binda människorna vid sig och av dem hållas i den högsta ära. Härav har följden blivit att alla, var och efter sitt sinne, uppfunnit mångahanda sätt att dyrka Gud, för att Gud sulle älska dem mer än andra och inrikta hela naturen till deras blinda begärs och omättliga girighets gagn. Och så har denna fördom övergått i vidskepelse och avsatt djupa rötter i sinnena; detta har varit orsken till att var och en med största iver bemödat sig om att komma till insikt om och förklara alla tings ändamålsorsaker, Men när de försökt visa att naturen inte gör något utan skäl (det vill säga, som inte är till gagn för människorna), tycks de inte ha visat något annat än att naturen och gudarna är lika förryckta som människorna."
Spinoza verkar vara den förste uttalade ateisten i den västerländska publicerade litteraturen efter kristendomens erövring i början av vår tideräknings början, möjligen med undantag av den samtida Pierre Gassendi. Hans ord, formulerade på 1600-talet, är fortfarande härliga att läsa. Det citerade avsnittet är taget ur appendix till del I, Gud i hans skrift Etiken.
Spinoza fortsätter lite senare i samma appendix att kommentera idén om "intelligent design", en idé som ju nu åter växer upp i vårt föredömsland i väst och som man anar växa fram även hos oss, inte bara hos Astrid Lindgrens Lina, utan också hos välutbildade akademiker.
"...På samma sätt blir de också förbluffade när de ser den mänskliga kroppens konstrika byggnad, och eftersom de inte känner orsakerna till en så stor konstfärdighet, drar de slutsatsen att det inte är genom mekanisk utan genom gudomlig eller övernaturlig färdighet som denna bildas och inrättas på sådant sätt att den ena delen inte skadar den andra. Härav kommer det sig att den som söker ta reda på underverkens sanna orsaker och anstränger sig för att förså de naturliga tingen som en kännare, och inte som ett dumhuvud falla i förundran inför dem, ofta hålls för kättersk och gudsförgäten och utpekas som sådan av dem vilka mängden dyrkar som naturens och gudarnas uttolkare. Dessa vet nämligen att om okunnigheten undanröjs, undanröjs den fåniga förgapelsen, det vill säga det enda medel de har för att argumentera och upprätthålla sin auktoritet."
Andra bloggar om: Spinoza, intelligent design, Gud, new age
Förrädiskt skapade villospår
I artikeln ”Spår av skaparen” i BT den 17 oktober försöker några titelkunniga akademiker att använda de senaste vetenskapliga arbetena i fysik för att motivera Guds existens. Man gör det genom en märklig jämförelse som, enligt min uppfattning, missar själva idén bakom vetenskaplighet. Man skriver först om den elementarpartikel som just nu är i fokus i den stora acceleratorn i Cern, Higgs partikel:
”Den går populärt under det fascinerande namnet ”gudspartikeln”, eftersom den – ifall den existerar – skulle förklara så många andra inslag i elementarpartiklarnas spännande värld.” (understrykningar är mina, TS) .
Detta är ett läge som vetenskapen varit i så många gånger förut, man har en hypotes och gör experiment för att bekräfta den. Och lyckas experimentet, då har man stärkt hypotesen och kunskapen har lyft ett steg. Men, notera att hypotesen i sig inte lyfter vår förståelse ett dugg, först när den bekräftats eller falsifierats har vår kunskap ökat.
I nästa steg skriver man:
”Vi kan inte finna eller undersöka Gud på samma sätt som man studerar partiklar i LHC men om Gud existerar skulle han kasta ett förklarande ljus över många besläktade existentiella frågor”.
Vidare för man fram en rad existentiella frågor som vi inte förstår och hävdar att
”….Dessa frågetecken rätas på ett logiskt sätt ut om det finns en skapare, en konstruktör.”
Här hittar man en formulering om Gud som är snarlik den för partikeln, men lämnar faktiskt helt den vetenskapliga scenen då man bortser från det väsentliga i vår kunskapsuppbyggnad: den empiriska prövningen. Det som gör varje Gudsteori ovetenskaplig är nämligen att den varken går att bekräfta eller falsifiera. Det går att hitta på hur många varianter som helst på övernaturliga väsen som om de existerar skulle förklara allt vi inte vet. En gång trodde vi på Tor och Oden, vissa tror nu på Gud, andra på Allah, några tror på andeväsen, horoskop eller currykryss. Varje sådant påhitt är lika bra (eller dåligt) som Gudshypotesen. Det som skiljer ut dessa teorier från de vetenskapliga, som här exemplifieras med Higgspartikeln, är att det faktiskt tycks vara möjligt att prova Higgshypotesen genom experiment.
Vidare tar författarna upp vårt problem med att förstå våra moraliska insikter och påstår:
”Dessa insikter får sin naturliga förklaring om det finns en gudomlig normgivare”.
Vad är då naturligt med en sådan förklaring? Vilken annan förklaring är mindre naturlig? En som bygger på komplex evolution? Jag skulle istället betrakta den senare som mer trolig, även om vi inte kan spåra den i detalj. Den är nämligen rimlig i jämförelse med utvecklingen av andra mänskliga egenskaper.
Man skriver vidare:
”Men om Gud faktiskt existerar faller pusselbitarna på plats”.
Jag vill påstå att man har helt fel. Det är först om man kunde prova Guds existens som pusselbitarna kunde falla på plats. Och det är tyvärr omöjligt.
Jag har stor respekt för varje enskild människas tro, men det känns lite ohederligt, tycker jag, att fem akademiker hänvisar till de senaste fysikaliska rönen för att ge Gudshypotesen någon slags vetenskaplig status. Sökandet efter Higgs partikel har inget med Guds existens att göra.
Inte ens den av författarna konstruerade språkliga kopplingen tycks vara relevant. Enligt Wikipedia härrör nämligen uttrycket ”the god particle” istället från ett uttryck från forskarnas jargong: ” the goddamn particle”, dvs. ungefär: den förbannade partikeln som gäckar oss.
Andra bloggar om: Ivar Gustafsson, Kenneth Runesson, Gud, Skaparen
Kris i finanserna
När finanskrisen nu rasar som mest kan man fundera över kapitalismen som system. Ända sedan dess barndom har ju konjukturcyklerna gäckat ekonomerna. Karl Marx analyserade fenomenet och gav det en tillfredsställande förklaring, men ändå har ingen helt lyckats tämja de krafter som skapar cyklerna. Nobelpristagaren Keynes trodde sig ha ett recept i form av en statlig utjämningspolitik och detta tillämpades framgångsrikt ett tag, t.ex. av svensk socialdemokrati. Men det räckte aldrig till, konjukturcyklerna har fortsatt att komma okontrollerat.
Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.
Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.
Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?
Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen: Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.
För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.
Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.
En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.
Andra bloggar om: finanskris, kapitalism, Popper, partiledardebatt
Det senaste decenniet har nyliberalerna fått alltmer inflytande och Keynes idéer har mer och mer fallit i glömska, så också hos socialdemokraterna. Marknadens frihet hyllas nu som den enda framgångsvägen vars enda erkända problem är inverkan på miljön. Detta är ju ett allvarligt problem som nu faktiskt de flesta inser, men vars lösning man försöker finna, också den, i marknadskrafter. Alla alternativ till marknadsreceptet tycks man automatiskt koppla till kommunismspöket. Detta är bekymmersamt, vi skulle behöva en realistisk debatt om andra alternativ.
Men, bortsett från det verkligt allvarliga miljöproblemet, visar väl ändå dagens finanskris att marknadsekonomin även har andra avgörande brister. Den saknar uppenbarligen en del viktiga reglerande mekanismer, den skenar.
Nu verkar det som om staterna faktiskt kan gå in och reparera vissa skador genom att skjuta till hundratals miljarder. Och vi får hoppas att det förslår. Jag funderar emellertid på hur det kommer att se ut om ytterligare något decennium, när de stora multinationella bolagen har växt ytterligare. När även de rikaste staterna i världen står maktlösa inför de summor som bolagen hanterar. När bolagsstyrelsernas ohämmade affärer lett till nya kriser på nivåer som är ohanterliga för staterna. Vem skall då rädda världsekonomin? Ett stort bolag? En stark man?
Nyliberalernas språkrör har förstås lösningen: Mer marknadsliberalism, mindre statlig inblandning. Är inte detta ett intressant exempel på samhällsvetenskapens problem jämfört med naturvetenskapen? De extrema nyliberalerna svarar på kapitalismens kris med att hårdnackat hävda en teori som inte kan falsifieras. Norberg påstår att allt är Clintons fel, att världens mest marknadsliberala stat har varit för socialistisk. Stael von Holstein menar att den nuvarande amerikanska regeringen gör fel när man går in och reparerar skadorna, det vore bättre om de självläkande krafterna fick hållas. Ingen av dessa ståndpunkter kan någonsin kontrolleras, en utpräglad programenlig liberal marknadsekonomi har nämligen aldrig provats och kommer aldrig att provas (vilket vi nog skall vara glada för). Dessa samhällsdebattörer kommer alltid att kunna hitta än den ena och än den andra efterhandsförklaringen till att ekonomin gått snett och ingen kommer att kunna visa att de har fel.
För ordningens skull måste jag förstås påpeka att den andra dominerande samhällsideologin har precis samma problem, samhällsproblematiken är så komplex att den inte låter sig utsättas för några vetenskapliga experiment och därmed kan ingen nationalekonomisk teori utsättas för någon renodlad prövning.
Den vetenskapliga lösningen är Karl Poppers: Lägg ideologierna på hyllan och ägna politiken åt att lösa problem genom metoden: pröva dig fram i liten omfattning. En social ingenjörskonst, steg för steg, med inblandning av så stor del av samhällets medborgare som möjligt, medelst en öppen diskussion frigjord från ideologiska låsningar, partipiskor och makthunger.
En politik, alltså, väsensskild från den som representerades av partiledardebatten ikväll.
Andra bloggar om: finanskris, kapitalism, Popper, partiledardebatt
Kalmar-Feijenoord 1-2
I torsdags var jag på Borås arena för att titta på fotboll. Kalmar mötte Feijenoord från Holland i UEFA-cupen. Anledningen till mitt besök på arenan var att några vänner från Göteborg skulle gå på matchen och då får man ju passa på; det är inte var dag göteborgare tar sig till min hemstad.
Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.
Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte. Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.
Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.
Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!
Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.
Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".
Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.
Folkfest?
Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.
Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.
Matchen föregicks dagen innan av bråk i Göteborg, tydligen hade några IFK-supportrar tyckt att Feijenoordgänget skulle ha stryk och polisinsatser krävdes för att lugna ner supporterskaran. I Borås förberedde polisen matchen genom att omhänderta några kända bråkmakare i förväg. Matchorganisatörerna hade också reserverat en hel läktare på långsidan åt holländare för att hindra konfrontationer.
Med denna bakgrund vandrade så vi fyra fotbollsintresserade mot arenan för att avnjuta god fotboll i goda vänners lag. Redan vid insläppet påmindes vi om fotbollsvärldens nya verklighet då vi visiterades likt säkerhetsvakterna gör på flygplatser då man glömt spänna av sig sitt bälte. Väl inne, vi hade lämnat fickknivarna hemma, fick vi runda ett stort antal polispiket-bilar och enligt BT var sammanlagt 90 poliser inbegripna i matchens bevakning.
Vidare äntrade vi arenan och man slås av hur oerhört andefattig denna byggnad är: betong, betong och åter betong. Det är som om man räknar med att publiken skall förorena alla utrymmen med öl, spyor och blod och att man sedan lätt skall kunna göra rent med en högtryckstvätt. Det hävdas ibland att elitfotbollshändelser skall vara folkfester, då kunde man väl ändå göra miljön lite mer trivsam, tycker jag. Betong och reklam är inte festligt.
Efter passagen genom betongen kommer vi till våra platser högt upp till höger på huvudläktaren och slår oss ner. Alla normala samtal förstörs förstås genast av högtalarmusik på högsta volym samt Kalmarklackens förberedande skanderande. Snett framför mig satt en Kalmarsupporter strax under trettio med sin flickvän och jag roade mig med att studera deras beteende. Grabben hade tagit på sig en oerhört allvarlig min och skanderade i takt med sina supportervänner: KFF, KFF, KFF, mm. Inte ett leende såg man på hans läppar bara en djup koncentration: - min uppgift: obrottslig lojalitet. Flickvännen försökte ibland att prata med grabben, men ignorerades fullständigt, koncentration!
Det var ganska fullt, tror jag, på vår läktare. På andra sidan, däremot, som ju var reserverad för holländare, gapade de flesta stolarna tomma. Några hundra Feijenoordsupportrar satt glest utspridda. Detta säkerhetsarrangemang gav intrycket att det var ytterst lite folk på arenan, från vår sida sett. Ännu ett grepp som tar ner folkfeststämningen.
Matchen startar och Kalmarsupportrarna ställer sig upp i gången intill min sittplats. Vi ser nu bara halva planen och när vi, gnälliga gubbar som vi är, ber dem att sätta sig ner får vi bara undvikande svar. När så "publikvärden" säger till så sätter sig motvilligt några, medan andra svarar honom " - Du tror väl inte vi åker trettio mil för att sitta och se på Kalmar?".
Dagen efter läser jag i BT att holländarna, trots deras lags seger, roat sig med att slå sönder plaststolarna på sin läktare. Förutseende nog hade Borås arena försäkrat sig om att Kalmar FF ansvarade för förstörelse, och de kommer i sin tur att vidarebefordra räkningen till Feijenoord.
Folkfest?
Fotbollsintresserad publik har kanske inte längre på fotbollsarenor att göra. Arenorna är anpassade för fanatiska supportrar, upphaussade av pressen och av suggestiv musik.
Det kommer att dröja innan jag går på elitfotboll igen.
Usch för skolk!
I förra veckan satte herr Björklund ned en ny fot och tänker nu ge sig på skolket i skolan. Borås Tidnings ledarskribent Katarina Larsson hakar på och berömmer den handlingskraftige. "Det är viktigt att eleverna är i skolan" skriver hon utan att tala om varför och hon funderar vidare: "Och kanske kan förslaget att skriva in skolk i betyget ses i ett sammanhang där regeringen med viss idoghet försöker slå ett välkommet slag också för strävsamheten, fliten och pliktkänslans upprättande i skolan."
Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.
Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.
Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:
Montaigne år 1580:
"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."
Samuel Butler år 1872:
”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”
Karl Popper år 1945:
"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."
Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.
I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.
Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.
Hur har det blivit så?
Minska den obligatoriska skoltiden!
Ge eleverna tid och lust till att studera.
Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.
Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk
Jag har länge förundrat mig över att vi tvingar våra ungdomar att släpa sig till en urtråkig sysselsättning under något decennium, under den tid i deras utveckling då kreativiteten skulle kunna blomma ut och fullända barndomens enorma kunskapsinhämtning.
Betänk barnets tidiga utveckling, när det snabbt lär sig sin egen kropps reaktioner på allehanda företeelser, inhämtar oändligt mycket intryck från alla sina sinnen och lär sig tolka signaler som kropps-, tal- och skriftspråk. Och tycker att det är kul. Jämför sedan detta med tonåringens skoldag, den eviga väntan på friheten, i eftermiddag, på fredag, vid terminsavslutningen, till den slutgiltiga befrielsen, gymnasieexamen.
Problemen är inte nya, pliktfokusering har kritiserats förut:
Montaigne år 1580:
"Läraren måste låta eleven sålla allt och får aldrig stoppa in något i hans skalle enbart i kraft av sin myndighet och elevens starka tilltro; Aristoteles principer bör inte bli hans - lika litet som stoikernas och epikuréernas. I stället bör man göra honom bekant med en mångfald av olika idéer, sedan får han själv välja om han kan, annars får han fortsätta att tvivla. Bara dårar är säkra och trosvissa."
Samuel Butler år 1872:
”Ibland undrar jag hur det kommer sig att den vållade skadan inte blev uppfattad tydligare och att de unga männen och kvinnorna växt upp till att bli så förståndiga och dygdiga som de ändå blev, trots de nästan avsiktliga försöken att förvrida och hämma dem i växten. Somliga fick utan tvekan men, av vilka de led så länge de levde; många syntes dock inte ta någon skada alls, och somliga syntes nästan bli bättre. Anledningen tycks vara att gossarnas naturliga instinkter i de flesta fall gjorde sådant totalt uppror emot utbildningen att, hur lärarna än försökte, förmådde de aldrig dem att på allvar ägna den någon uppmärksamhet.”
Karl Popper år 1945:
"Man har påstått - med rätta, tyvärr - att det var Platon som uppfann både våra högstadieskolor och våra universitet. Jag känner inget bättre argument för en optimistisk människosyn, inget bättre bevis för människornas oförstörbara kärlek till sanningen och rättrådigheten, deras uppfinningsrikedom och envishet och hälsa, än att detta förödande utbildningssystem inte har förstört dem totalt. Trots att så många av deras ledare förrått dem finns det ett ansenligt antal, såväl gamla som unga, som är redliga, och intelligenta, och hängivna sin uppgift."
Notera att vi efter 1945 åtskilligt har ökat den obligatoriska skoltiden utan att egentligen ha ökat den kunskapsmängd som eleverna tillgodogör sig. Överbliven meningslös tid skapar tristess och dämpar kreativitet för inte är eleverna dummare nu.
I TV-serien klass 9A i våras visade det sig att ett gäng engagerade lärare lyckades få en klass i Malmö att lyfta sig från klart underläge till högsta nivå. Vad lärde sig de andra eleverna i sjuan och åttan när denna grupp kunde komma ikapp och gå förbi under en termin? Dessa andra kunde naturligtvis också ha kunnat skita i skolan och ägna sig åt roligare sysselsättningar under dessa år och sedan läsa in vad de behövde på en termin. Om de inte helt passiviserats i den trista skolmiljön dessförinnan. Det krävdes några "superlärare" för att bryta tristessen och passiviteten.
Mycket tyder på att skoltiden helt enkelt är för lång. Den uppfyller inte något annat syfte än att vara en tid för säker förvaring av unga människor.
Hur har det blivit så?
- En drivkraft har nog varit rättvisetanken; alla skall med, ingen ska behöva stå utan en gymnasieexamen. Oavsett de goda intentionerna så har detta slagit snett, istället för en jämlik kunskapsnivå har vi fått en jämlik tristess. Anpassningen till de "svaga eleverna" är ett misstag, de svaga eleverna fanns inte före skolstarten, de har skapats av tristessen.
- En annan drivkraft har kanske kampen mot ungdomsarbetslösheten varit. Vällovligt, men synnerligen klumpigt. Visst kan ungdom hitta kreativa sysselsättningar utan att sitta på skolbänken hela dagen, förmodligen är en minskning av skoltiden en förutsättning för att få dem att sysselsätta sig med något vettigt.
- Ytterligare en drivkraft kan ha varit viljan att stöpa alla i samma form, att förbereda för samhällsanpassningen, "strävsamhet, flit och pliktkänsla", som BT:s ledarskribent säger. Hellre lydiga idioter än självständigt tänkande kritiker. Men, flitiga Lisa, den tiden då vi behövde robotar i monotona industriarbeten är lyckligtvis förbi.
Minska den obligatoriska skoltiden!
Ge eleverna tid och lust till att studera.
Uppdatering: Detta inlägg har nu publicerats på BT debatt.
Andra bloggar om: plikt, skola, Björklund, skolk
Varje individ är enfaldig
Jag läser idag om det olyckliga publicerandet av obduktionsbilder, som tydligen förmedlats via nätorganisationen Pirate Bay. Kalle P tycker att det handlar om yttrandefrihet och att reaktionerna mot publiceringen representerar ett gammalmodigt tänkande kring uttrycket allmänintresse.
Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.
Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.
Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapa större kunnighet i sakfrågor och undvika allvarliga misstag.
Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevaresledrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.
Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre "kontrollgrupp", desto sämre moral.
Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.
Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben. Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.
Den "gammalmodiga" yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.
Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?
Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.
Jag associerar till en tanke jag fick när Jimpan diskuterade folkomröstningar häromdagen. Det finns en tendens att i demokratins namn hylla den individuella rättigheten att ”vara med och bestämma” eller ”få yttra sig offentligt”. De som motsätter sig folkomröstningar anklagas för att vilja ha ”expertstyre” och betrakta massan som okunnig. På liknande sätt tolkas motståndet mot ohejdad offentlig publicering som att yttrandefrihet är förbehållet etablissemanget.
Problemet är att individen alltid är okunning, inskränkt, oansvarig och omoralisk.
Okunning och inskränkt är var och en, då vi enskilt inte tänker på alla aspekter, gör misstag, glömmer och slarvar. Men, tillsammans, i diskussioner, rättar vi till varandras misstag, skapa större kunnighet i sakfrågor och undvika allvarliga misstag.
Moral och ansvarsfullhet är något som är en kombination av uppfostran och egna erfarenheter i möten med andra människor. Den är, enligt mitt sätt att se, i grunden byggd på självbevaresledrift; är jag hygglig så är andra hyggliga mot mig, är jag elak så får jag ont tillbaka. Men detta förutsätter att mina handlingar är kända. Under anonymitet tappar vi tyvärr det mesta av dygderna. Detta tydliggörs då samhällets kontrollmekanismer sätts ur spel, såsom under krig, då mord, plundringar, våldtäkter och tortyr utövas av människor som i sin vanliga livsroll aldrig skulle kunna tänka sig att utföra sådana handlingar. Detta tycks gälla såväl väl- som lågutbildade och oavsett religion.
Är det inte också så att våldsverkare och kriminella är antingen ensamma eller bara har band till sin egen sekt och saknar den allmänna moralkontroll som upprätthålls i olika samhällsgemenskaper? Är det inte också så att den rike som kan bygga murar och undvika konfrontation och offentlighet har en tendens att tappa moralbegreppen? Ju mindre "kontrollgrupp", desto sämre moral.
Okunnighet, inskränkthet, omoral och oansvarighet kan alltså bara bekämpas genom öppenhet och diskussion.
Men, vi är anonyma är vi när vi röstar. En folkomröstning är därmed ett sätt att mäta åsikten hos en genomsnittsindivid, vilket kanske inte alltid är så lyckat för kollektivet. Anonymitet är också möjlig när vi publicerar på webben. Den olyckliga publiceringen av obduktionsbilder är kanske en individs beslut och skulle kunna ha hindrats om flera varit med och diskuterat i förväg.
Den "gammalmodiga" yrkeshedern inom journalistkåren har kanske utvecklats evolutionärt som ett resultat av att journalistena möter varandra, sin familj och sina vänner och tvingas försvara sina handlingar inför dem, medan den nya webbpubliceringen ännu inte har hittat den form som både uppfyller krav på yttrandefrihet och krav på etik.
Måste man inte kombinera rätten till bestämmande med öppenhet, så att den med beslutanderätt får svara för sina beslut? Måste man inte kombinera yttrandefriheten med öppenhet, så att den som offentliggör känsliga uppgifter måste svara för sitt handlande?
Visst strider en sådan öppenhets-dogmatism mot skyddet gentemot makthavare, och kompromisser är förstås nödvändiga. Men vi bör väl ändå sträva efter ett samhälle där vi kan kosta på oss fullständig öppenhet och därmed förhindra klavertramp från alla oss enfaldiga individer.
EU eller inte EU, det är frågan.
Häromdagen fick jag höra att man i Volvos budget nästa år satsar flera miljarder på motorutveckling. Detta tycks dessutom vara en ökning i andelen av den totala utvecklingsbudgeten. Samma tendens har jag tidigare hört från andra företag i Europa som tillverkar tunga fordon. Man vill minska på den fossila bränsleförbrukningen.
Förra veckan var jag delaktig i en ansökan till ett EU-projekt. Projektet berör utmattningshållfasthet för tekniska konstruktioner och ett nyckelord som förväntas i ansökan är sustainablity, hållbarhet är ordet för dagen. För något decennium sedan var jag också inblandad i EU-ansökningar. Då var nyckelordet på modet competitiveness, då var det Europas konkurrens på den internationella arenan som framhävdes.
Då som nu försöker vi forskare att anpassa våra forskningsidéer till det som är gångbart i Bryssel, inom hållfasthetsområdet får man därmed nu framhäva lättviktskonstruktioner, mindre och lättare material. Då finns det en chans att få anslag.
Detta är två exempel på hur man nu faktiskt satsar stora pengar på minskade koldioxidutsläpp för en hållbar framtid. Varför?
Det finns väl två viktiga förklaringar, den ena är spekulationerna i att oljan håller på att ta slut, den andra är att det överstatliga EU, inspirerat av den överstatliga organisationen FN:s klimatpanel, satt upp klimatmål avseende utsläpp, förnyelsebara bränslen o. dyl. Jag vet inte vilken av dess två orsaker som är mest betydelsefull, men jag är övertygad om att den senare har stor betydelse och att därmed FN och EU gör skillnad.
De överstatliga organisationerna främjar en något mer hållbar utveckling med en pondus som knappast något enskilt europeiskt land skulle kunnat göra.
Multinationella företag har för länge sedan lämnat den nationella arenan och rör sig fritt över världen med endast sin egen utveckling som drivkraft. Deras styrelserum är slutna för demokratisk insyn, deras direktörer är inte avsättbara med demokratiska medel, men de har makt och ett enormt inflytande över vårt dagliga liv.
Är det då inte nödvändigt att skapa demokratiska organisationer på samma nivå som kan reglera marknaden för att skydda människor och natur?
Och hur skall detta gå till om man vänder ryggen till den europeiska organisation som kunde bli en sådan kraft? Och som, vilket mina inledande två exempel visar, till viss del uppenbarligen är en sådan kraft.
Vi måste helt enkelt anpassa vår demokratiska organisation till det faktum att de avgörande makthavarna skiter i nationsgränserna och att deras ensidiga ekonomiska drivkraft är förödande om den inte regleras.
Detta är mitt enkla argument i den pågående MP-debatten.
Förra veckan var jag delaktig i en ansökan till ett EU-projekt. Projektet berör utmattningshållfasthet för tekniska konstruktioner och ett nyckelord som förväntas i ansökan är sustainablity, hållbarhet är ordet för dagen. För något decennium sedan var jag också inblandad i EU-ansökningar. Då var nyckelordet på modet competitiveness, då var det Europas konkurrens på den internationella arenan som framhävdes.
Då som nu försöker vi forskare att anpassa våra forskningsidéer till det som är gångbart i Bryssel, inom hållfasthetsområdet får man därmed nu framhäva lättviktskonstruktioner, mindre och lättare material. Då finns det en chans att få anslag.
Detta är två exempel på hur man nu faktiskt satsar stora pengar på minskade koldioxidutsläpp för en hållbar framtid. Varför?
Det finns väl två viktiga förklaringar, den ena är spekulationerna i att oljan håller på att ta slut, den andra är att det överstatliga EU, inspirerat av den överstatliga organisationen FN:s klimatpanel, satt upp klimatmål avseende utsläpp, förnyelsebara bränslen o. dyl. Jag vet inte vilken av dess två orsaker som är mest betydelsefull, men jag är övertygad om att den senare har stor betydelse och att därmed FN och EU gör skillnad.
De överstatliga organisationerna främjar en något mer hållbar utveckling med en pondus som knappast något enskilt europeiskt land skulle kunnat göra.
Multinationella företag har för länge sedan lämnat den nationella arenan och rör sig fritt över världen med endast sin egen utveckling som drivkraft. Deras styrelserum är slutna för demokratisk insyn, deras direktörer är inte avsättbara med demokratiska medel, men de har makt och ett enormt inflytande över vårt dagliga liv.
Är det då inte nödvändigt att skapa demokratiska organisationer på samma nivå som kan reglera marknaden för att skydda människor och natur?
Och hur skall detta gå till om man vänder ryggen till den europeiska organisation som kunde bli en sådan kraft? Och som, vilket mina inledande två exempel visar, till viss del uppenbarligen är en sådan kraft.
Vi måste helt enkelt anpassa vår demokratiska organisation till det faktum att de avgörande makthavarna skiter i nationsgränserna och att deras ensidiga ekonomiska drivkraft är förödande om den inte regleras.
Detta är mitt enkla argument i den pågående MP-debatten.
Hedonism anno 2006
För ett tag sedan skrev jag, efter att ha läst Michel Onfrays Den kristna hedonismen att jag snart kommer att kalla mig hedonist. I den andan tog jag mig nu an Onfrays mer renodlade framställning av sin hedonism: Kraften att leva, ett hedonistiskt manifest. Här grumlades tyvärr min tidigare nästan förbehållslösa positiva inställning till Onfrays uppfattningar, för här får hedonismen mer substans och griper starkare in i konkreta ställningstaganden.
Avslutningen på manifestet, en frihetlig politik, tilltalar mig. Där framställer hedonisten en bild av en motståndets politik i det lilla. Han tar avstånd från den vänster-politik som representeras av Marx och som Karl Popper kallar historicistisk, Onfray skriver i bokens sista stycke:
"En anarki som skulle vilja skapa och organisera samhälet enligt en på förhand uppställd modells principer skulle oundvikligen gå en katstrof till mötes."
och tidigare när han resonerar kring den önskade samhällsförändring som han vill kalla revolution:
"Revolutionen består inte heller i en radikal förändring, avskaffandet av det förflutna, rent bord. Att utplåna minnet, detta symptom på vår skymningstid, skapar hägringar, spöken och ofruktbara historiska epoker, bokbål, ikonoklastiskt raseri, nedbrännande av byggnader och annan vandalism för oss bara närmare det djuriska, och leder på intet sätt till förnuftig framsteg. Vari består alltså revolutionen? I den hegelianska logikens Aufhebung: samtidigt bevarande och överskridande, i en dialektisk process som låter oss ta stöd i det givna , det förflutna, i historien, minnet, för att få en impuls som, med bevarad respekt för denna stödjepunkt, överskrider den och skapar nya livsmöjligheter, Denna dialektik innebär inte ett radikalt brott, utan överlappning och en klar och tydlig utveckling mot avlägsna projekt, tron på den mänskiga andens framsteg."
Så långt är jag verkligen med Onfray och jag noterar också med viss tillfredsställelse att han ofta hänvisar till Deleuze/Guattari, ett författarpar som jag det senast halvåret försökt nå fram till, språkbarriärer har tyvärr hindrat mig. Kanske är en väsentlig skillnad mellan Onfrays författarskap och Deleuzianernas att den förre ofta försöker förklara vad han menar genom att räkna upp ett flertal, nästan synonyma eller likartade begrepp, medan de senare hittar på ett nytt ord för varje inbillad ny tanke och därmed håller oinvigda på behörigt avstånd.
Det jag inte håller med om hos dessa "pomo"-vänsterradikala är deras syn på makten som en välorganiserad rationell handlingskraft. Den konsumism som erövrat världen med sitt medföljande främlingsskap och psykisk misär är, som jag ser det, en olycklig spontan utveckling, inte ett resultat av medvetna handlingar från dem som tjänar på den. Onfray tycks däremot se en sammansvärjning från makthavarna:
"...; det förhärskande tänkandet hyllar härskarnas tänkande; marknaden är den rådande lagen på alla områden ...; man nedvärderar den offentliga användningen av det kritiska förnuftet till förmån för masskommunikationens irrationella logik - skickligt dramatiserat och iscensatt av finanskonsortier med monopolställning" .
Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken, mikromotståndet, är omöjlig att leda utifrån rationella metoder så är det , enligt min uppfattning, omöjligt för makthavarna att förutsäga resultaten av deras åtgärder i det komplexa samhälle som omsätter åtgärderna. Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den "rätta" riktningen.
Det avsnitt i manifestet där jag är mest oenig med Onfray är kapitlet om solens erotik. Här nedvärderas familjen, livslånga parförhållanden och överhuvudtaget meningen med att alstra barn:
"Varför skall man alstra barn? I vilket syfte? För att göra vad? Vilken rätt har man att ur ingenting frambringa en varelse som man till slut inte kan er bjuda annat än en kort vistelse på denna planet, innan hon återvönder till den intighet från vilket hon kommit? Barnalstring betraktas av många som en naturlig handling, en artens logik som man lyder blint, när en så tungt vägande operation, metafysiskt och reelllt, i själva verket borde lyda under ett förnuftigt rationellt, upplyst val."
Jag har inga svar på Onfrays frågor. Jag tycker att hela citatet vittnar om det som kritiseras så mycket i dessa dagar: "modernitetens fanatiska tilltro på förnuftet". Och det rimmar väl därmed illa med Onfrays allmänna tillhörighet i det postmoderna. Det finns, som jag ser det, ingen anledning att kräva svar på sådana frågor, det finns helt enkelt en så stor del av livet som är djupare än vad vi kan rationellt resonera om, erfarenheten talar sitt tydliga språk.
Anledningen till att Onfray kan ha en sådan krass, för att inte säga omänsklig, syn på barnalstring är förstås hans egen erfarenhet. I förordet får vi ta del av delar av hans självbiografi. Där visar det sig att han sattes i ett hem för föräldralösa barn vid tio års ålder och att hans mor själv började sitt liv utan kända föräldrar, lämnad utanför kyrkporten som spädbarn. Med sådana livserfarenheter är det kanske lätt att hänge sig åt en intellektuellt frambesvuren syn på familj, sexualitet och barn. Själv har jag växt upp i en harmonisk kärleksfull familj och sedan bildat egen, med tre barn och ett nu drygt trettioårig äktenskap bakom mig. Då blir synen på dessa frågor en annan, oavsett alla intellektuella resonemang. Av denna milsvida skillnad i livserfarenhet följer förstås olika filosofiska ställningstaganden, vilket är något som Onfray verkligen inte förnekar, han säger bland annat:
"Att filosofera är att göra sin egen existens livskraftig och levbar, när inget är givet och allt återstår att bygga upp."
Boken skyller, i enlighet med Onfrays allmänna ideologi, paräktenskap och trohetskrav på kristendomen (och islam och judendom) , vilket väl ändå måste betraktas som något överdivet. Vad jag vet så gäller ungefär samma syn på dessa frågor inom buddhism och hinduism och alla andra nu levande kulturer. Onfray förnekar heller inte problemen med t.ex. otrohet då han faktiskt förordar hemlighetsmakeri kring otroheten för att undvika svartsjuka. Detta avsteg från hans "väljande etik" slätas i texten över genom att byta ut ordet hemlighet till diskretion.
Onfrays "väljande etik" är nämligen en hyllning till den ömsesidiga ärligheten mellan människor. Här är den intellektuella analysen befriande frånvarande. Han definierar istället etiken utifrån mötena mellan individer:
"Därtill kommer att etiken inte handlar om rena idéer eller eteriska begrepp, utan om vardagslivet och alla de oändligt små inkarnationerna i de mänskliga relationernas fina väv. Den helgar ett rike av nästan ingenting, av det undflyende, det obetydliga och närmast bagatellartade..."
"Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt. Det goda är det som, i rätt perspektiv - i detta fall hedonismen - gör det möjligt att gå vidare i projektets riktning och erhålla postitiva resultat. Idén finns redanh os Bentham: att tänka med inriktning på handling och betrakta handlingen i relation tilll dess följder."
Denna etik känner jag väl igen från Epikuros och Seneca och följer verkligen det som jag ser som det viktiga innehållet i Epikuros idéer. Kallas detta hedonism, då bekänner jag mig till det.
Denna grumling av det tidigare så uppfriskande Onfayska filosofiska författarskapet kommer inte att hindra mig att nyfiket kasta mig över nästa bok i den mothistoriska serien, den tredje. Den har emellertid inte kommit ut på svenska ännu.
Andra bloggar om: Michel Onfray, hedonism, Deleuze
Avslutningen på manifestet, en frihetlig politik, tilltalar mig. Där framställer hedonisten en bild av en motståndets politik i det lilla. Han tar avstånd från den vänster-politik som representeras av Marx och som Karl Popper kallar historicistisk, Onfray skriver i bokens sista stycke:
"En anarki som skulle vilja skapa och organisera samhälet enligt en på förhand uppställd modells principer skulle oundvikligen gå en katstrof till mötes."
och tidigare när han resonerar kring den önskade samhällsförändring som han vill kalla revolution:
"Revolutionen består inte heller i en radikal förändring, avskaffandet av det förflutna, rent bord. Att utplåna minnet, detta symptom på vår skymningstid, skapar hägringar, spöken och ofruktbara historiska epoker, bokbål, ikonoklastiskt raseri, nedbrännande av byggnader och annan vandalism för oss bara närmare det djuriska, och leder på intet sätt till förnuftig framsteg. Vari består alltså revolutionen? I den hegelianska logikens Aufhebung: samtidigt bevarande och överskridande, i en dialektisk process som låter oss ta stöd i det givna , det förflutna, i historien, minnet, för att få en impuls som, med bevarad respekt för denna stödjepunkt, överskrider den och skapar nya livsmöjligheter, Denna dialektik innebär inte ett radikalt brott, utan överlappning och en klar och tydlig utveckling mot avlägsna projekt, tron på den mänskiga andens framsteg."
Så långt är jag verkligen med Onfray och jag noterar också med viss tillfredsställelse att han ofta hänvisar till Deleuze/Guattari, ett författarpar som jag det senast halvåret försökt nå fram till, språkbarriärer har tyvärr hindrat mig. Kanske är en väsentlig skillnad mellan Onfrays författarskap och Deleuzianernas att den förre ofta försöker förklara vad han menar genom att räkna upp ett flertal, nästan synonyma eller likartade begrepp, medan de senare hittar på ett nytt ord för varje inbillad ny tanke och därmed håller oinvigda på behörigt avstånd.
Det jag inte håller med om hos dessa "pomo"-vänsterradikala är deras syn på makten som en välorganiserad rationell handlingskraft. Den konsumism som erövrat världen med sitt medföljande främlingsskap och psykisk misär är, som jag ser det, en olycklig spontan utveckling, inte ett resultat av medvetna handlingar från dem som tjänar på den. Onfray tycks däremot se en sammansvärjning från makthavarna:
"...; det förhärskande tänkandet hyllar härskarnas tänkande; marknaden är den rådande lagen på alla områden ...; man nedvärderar den offentliga användningen av det kritiska förnuftet till förmån för masskommunikationens irrationella logik - skickligt dramatiserat och iscensatt av finanskonsortier med monopolställning" .
Precis som genomförandet av den hedonistiska politiken, mikromotståndet, är omöjlig att leda utifrån rationella metoder så är det , enligt min uppfattning, omöjligt för makthavarna att förutsäga resultaten av deras åtgärder i det komplexa samhälle som omsätter åtgärderna. Var och en får vara kreativ och försöka finna åtgärder som har förutsättningar att sprida sig spontant och ge utveckligen den "rätta" riktningen.
Det avsnitt i manifestet där jag är mest oenig med Onfray är kapitlet om solens erotik. Här nedvärderas familjen, livslånga parförhållanden och överhuvudtaget meningen med att alstra barn:
"Varför skall man alstra barn? I vilket syfte? För att göra vad? Vilken rätt har man att ur ingenting frambringa en varelse som man till slut inte kan er bjuda annat än en kort vistelse på denna planet, innan hon återvönder till den intighet från vilket hon kommit? Barnalstring betraktas av många som en naturlig handling, en artens logik som man lyder blint, när en så tungt vägande operation, metafysiskt och reelllt, i själva verket borde lyda under ett förnuftigt rationellt, upplyst val."
Jag har inga svar på Onfrays frågor. Jag tycker att hela citatet vittnar om det som kritiseras så mycket i dessa dagar: "modernitetens fanatiska tilltro på förnuftet". Och det rimmar väl därmed illa med Onfrays allmänna tillhörighet i det postmoderna. Det finns, som jag ser det, ingen anledning att kräva svar på sådana frågor, det finns helt enkelt en så stor del av livet som är djupare än vad vi kan rationellt resonera om, erfarenheten talar sitt tydliga språk.
Anledningen till att Onfray kan ha en sådan krass, för att inte säga omänsklig, syn på barnalstring är förstås hans egen erfarenhet. I förordet får vi ta del av delar av hans självbiografi. Där visar det sig att han sattes i ett hem för föräldralösa barn vid tio års ålder och att hans mor själv började sitt liv utan kända föräldrar, lämnad utanför kyrkporten som spädbarn. Med sådana livserfarenheter är det kanske lätt att hänge sig åt en intellektuellt frambesvuren syn på familj, sexualitet och barn. Själv har jag växt upp i en harmonisk kärleksfull familj och sedan bildat egen, med tre barn och ett nu drygt trettioårig äktenskap bakom mig. Då blir synen på dessa frågor en annan, oavsett alla intellektuella resonemang. Av denna milsvida skillnad i livserfarenhet följer förstås olika filosofiska ställningstaganden, vilket är något som Onfray verkligen inte förnekar, han säger bland annat:
"Att filosofera är att göra sin egen existens livskraftig och levbar, när inget är givet och allt återstår att bygga upp."
Boken skyller, i enlighet med Onfrays allmänna ideologi, paräktenskap och trohetskrav på kristendomen (och islam och judendom) , vilket väl ändå måste betraktas som något överdivet. Vad jag vet så gäller ungefär samma syn på dessa frågor inom buddhism och hinduism och alla andra nu levande kulturer. Onfray förnekar heller inte problemen med t.ex. otrohet då han faktiskt förordar hemlighetsmakeri kring otroheten för att undvika svartsjuka. Detta avsteg från hans "väljande etik" slätas i texten över genom att byta ut ordet hemlighet till diskretion.
Onfrays "väljande etik" är nämligen en hyllning till den ömsesidiga ärligheten mellan människor. Här är den intellektuella analysen befriande frånvarande. Han definierar istället etiken utifrån mötena mellan individer:
"Därtill kommer att etiken inte handlar om rena idéer eller eteriska begrepp, utan om vardagslivet och alla de oändligt små inkarnationerna i de mänskliga relationernas fina väv. Den helgar ett rike av nästan ingenting, av det undflyende, det obetydliga och närmast bagatellartade..."
"Den pragmatiska utilitarism som jag förespråkar bygger på en filosofisk konsekvensialism: det finns inga absoluta sanningar, inget gott eller ont, sant, skönt eller rättvist i sig, utan endast i förhållande till ett klart och tydligt projekt. Det goda är det som, i rätt perspektiv - i detta fall hedonismen - gör det möjligt att gå vidare i projektets riktning och erhålla postitiva resultat. Idén finns redanh os Bentham: att tänka med inriktning på handling och betrakta handlingen i relation tilll dess följder."
Denna etik känner jag väl igen från Epikuros och Seneca och följer verkligen det som jag ser som det viktiga innehållet i Epikuros idéer. Kallas detta hedonism, då bekänner jag mig till det.
Denna grumling av det tidigare så uppfriskande Onfayska filosofiska författarskapet kommer inte att hindra mig att nyfiket kasta mig över nästa bok i den mothistoriska serien, den tredje. Den har emellertid inte kommit ut på svenska ännu.
Andra bloggar om: Michel Onfray, hedonism, Deleuze
Ett mystiskt paket
Någon har lämnat en oläst bok vid min ytterdörr. Min 88-åriga granne hade tagit emot boken från någon besökare som hon emellertid inte kunde beskriva. Hon visste heller inte om han kom med bil eller motorcykel. Eller sa hon "han"? Annica, som var den som pratade med grannen, är inte säker. Han (eller hon) hade också sagt:
- De bor kanske fortfarande på landet.
Detta är en ledtråd. Vi säger själva aldrig landet, utan stugan eller Sinnesro. Landet är för mig nämligen förknippat med jordbruk och kossor, men vi ser egentligen inga kor i närheten av stugan. Visserligen finns där några får, men ägaren är inte bonde, snarare någon slags hobbyfåravlare, nej inte landet. Detta ordval tyder alltså på någon inte alltför nära i bekantskapskretsen. Heiti? Jag skriver ett mail och frågar honom, men får ett nekande svar med en stilla undran vad det var för bok, vad det nu har med saken att göra :-)
Boken verkar oläst. Vad betyder det? Det vittnar ju om att personen är angelägen, kanske för att denna bok kunde uppfostra mig, eller glädja mig, vilket är syftet?
Men, det där med "landet" var förresten kanske en efterhandskonstruktion av grannen, man hör ju vad man vill höra och om personen sa "stugan" associerar kanske min granne genast till "landet" och tror förstås att det var det ordet hon hörde. Den lilla ledtråden brast alltså.
Motorcykel eller bil, vad fick hon det ifrån. Att överhuvud taget komma och tänka på motorcykel, som ändå är lite ovanligt på vår gata, tyder nog på att det faktiskt var en motorcykel. Vem har det som kunde tänkas förära mig en bok? Putte? Martin? Nja....
Varför kunde min granne inte ge ens en summarisk beskrivning, det är inget fel på hennes syn? Mörk, ljus, ung, gammal? Kanske var det ändå en kvinna och därmed lite känsligt i 88-åringens ögon att "skvallra" för min fru om att jag fick dambesök, ... som lämnade presenter! Var det därför det kändes bättre att avstå från varje beskrivning? Hmm, Karin.., Kerstin...?
Hur bar han sig åt, Sherlock Holmes?
Jag får väl ta och läsa boken, den verkar verkligen intressant, så dyker väl givaren upp för att få reda på vad jag tyckte om den:
Roland Poierer Martinsson, Sånt är livet, om vetenskapens sökande efter livets början.
Men först måste jag läsa ut Michel Onfrays: Kraften att leva.
- De bor kanske fortfarande på landet.
Detta är en ledtråd. Vi säger själva aldrig landet, utan stugan eller Sinnesro. Landet är för mig nämligen förknippat med jordbruk och kossor, men vi ser egentligen inga kor i närheten av stugan. Visserligen finns där några får, men ägaren är inte bonde, snarare någon slags hobbyfåravlare, nej inte landet. Detta ordval tyder alltså på någon inte alltför nära i bekantskapskretsen. Heiti? Jag skriver ett mail och frågar honom, men får ett nekande svar med en stilla undran vad det var för bok, vad det nu har med saken att göra :-)
Boken verkar oläst. Vad betyder det? Det vittnar ju om att personen är angelägen, kanske för att denna bok kunde uppfostra mig, eller glädja mig, vilket är syftet?
Men, det där med "landet" var förresten kanske en efterhandskonstruktion av grannen, man hör ju vad man vill höra och om personen sa "stugan" associerar kanske min granne genast till "landet" och tror förstås att det var det ordet hon hörde. Den lilla ledtråden brast alltså.
Motorcykel eller bil, vad fick hon det ifrån. Att överhuvud taget komma och tänka på motorcykel, som ändå är lite ovanligt på vår gata, tyder nog på att det faktiskt var en motorcykel. Vem har det som kunde tänkas förära mig en bok? Putte? Martin? Nja....
Varför kunde min granne inte ge ens en summarisk beskrivning, det är inget fel på hennes syn? Mörk, ljus, ung, gammal? Kanske var det ändå en kvinna och därmed lite känsligt i 88-åringens ögon att "skvallra" för min fru om att jag fick dambesök, ... som lämnade presenter! Var det därför det kändes bättre att avstå från varje beskrivning? Hmm, Karin.., Kerstin...?
Hur bar han sig åt, Sherlock Holmes?
Jag får väl ta och läsa boken, den verkar verkligen intressant, så dyker väl givaren upp för att få reda på vad jag tyckte om den:
Roland Poierer Martinsson, Sånt är livet, om vetenskapens sökande efter livets början.
Men först måste jag läsa ut Michel Onfrays: Kraften att leva.
Nyliberal vikarie förblindad av ideologi
BT:s vikarierande ledarskribent Jonas Pettersson gjorde i söndagen den 6 juli ett inlägg i klimatdebatten. Han är skeptisk till naturen, skriver han, och går så långt i sin skepsis att han funderar över om FN:s klimatpanels rapporter håller på att utvecklas till världens största bluff. Han grundar sina funderingar på två välkända forskningsprofiler, Björn Lomborg och John Christy, samt på en reportageserie i P1 och ett antal debattartiklar i Dagens Industri och Expressen. Jag vill påstå att han missuppfattat Lomborg och Christy, och att han i övrigt tycks bygga sitt tyckande mer på ideologi än på kunnande.
Det finns vissa forskningsresultat som erkänns av varje människa som har en seriös inställning till vetenskapen. Inom klimatforskningen finns några exempel på sådana resultat:
Dessa resultat förnekas inte av vare sig Björn Lomborg eller John Christy, deras skepsis består i hur allvarligt man skall betrakta dessa observationer. Det är nämligen så att det finns oerhört mycket annat som påverkar klimatet, och forskare tvistar därför om hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden: Är den mänskliga påverkan så stor att vi måste göra något åt den eller är den så liten att vi kan hoppas på naturliga effekter som motverkar den?
Vissa debattörer hävdar att ovanstående vetenskapliga resultat är felaktiga. Så visar man till exempel upp mätresultat från det senaste decenniet och påstår att de motsäger växthuseffekten. Om man är något bevandrad i matematisk modellering och vetenskapliga metoder är det emellertid uppenbart att det inte går att dra några slutsatser från en så kort tidsrymd som tio år. De forskningsresultat som FN:s klimatpanel grundar sina slutsatser på är baserade på århundradens mätdata, på alla kända fysikaliska klimatfenomen och på en omfattande vetenskaplig diskussion i form av offentliga konferenser och publicerade artiklar.
När Jonas Pettersson uttalar sig i allmänna ordalag om ”de senaste tio åren” eller ”forskare” som mer tror på ”kosmisk strålning och solens påverkan” än växthuseffekten, så vet han nog inte mycket om dessa resultats plats i det vetenskapliga samhället. Sannolikt är dessa observationer och teorier inte något nytt, de finns som en del i den vetenskapliga kunskap som redan ligger till grund för klimatpanelens uttalanden, men de måste kompletteras med åtskilliga fakta för att kunna användas.
Björn Lomborg är en dansk statsvetare vars huvudargument i klimatfrågan är: Om man har tillgång till en viss summa pengar så kan man räkna ut vilka mänskliga problem som bör prioriteras. Lomborg och hans kollegor kommer då fram till att klimatåtgärder kommer långt ner på prioriteringslistan. Problem som malaria- aids- och fattigdomsbekämpning kostar mindre att åtgärda än koldioxidutsläppen. Hur kan man då räkna ut det? Lomborg använder en rent ekonomisk kalkyl där en viktig ingrediens är den så kallade diskonteringsräntan. Detta är ett, bland ekonomer, etablerat verktyg för att värdera framtida händelser och Lomborg sätter den till 3 %, vilket tycks vara en rimlig nivå i vanliga ekonomiska sammanhang. I klimatproblematiken som handlar om händelser många årtionden bort blir denna räntesats synnerligen oetisk: Den värderar nämligen vad som händer om hundra år ca 20 gånger lägre (1.03^100) än om det händer idag. Värdet av våra barnbarns och barnbarnbarns liv negligeras alltså nästan helt i Lomborgs ekonomiska kalkyl. Lomborgs föregivet vetenskapliga undersökning bygger på ett subjektivt moraliskt ställningstagande.
Visste du det, Jonas Pettersson, och i så fall, håller du med om det sättet att räkna?
John Christy var enligt Wikipedia huvudförfattare till IPCC:s rapport 2001, den som Pettersson för övrigt kritiserar, och är fortfarande medlem i panelen. Han är kritisk till den överdrivna tilliten till de framtida scenarier som vissa klimatforskare räknar fram. I en artikel från BBC news 13 november 2007 framför han sin kritik, men tillstår samtidigt att
“atmosfärisk koldioxid fortsätter att öka på grund av de odiskutabla fördelar som kolbaserad energi ger mänskligheten. Denna ökning kommer att ha viss inverkan på klimatet genom koldioxidens strålningsegenskaper (min översättning, TS)”.
Christy förnekar alltså inte alls klimatpanelens huvudslutsats, men han vill uppenbarligen inte tro på vissa framtidsscenarier.
När Pettersson slutligen skriver: ”Bara genom en diskussion och debatt får vi reda på sanningen” så har han förstås alldeles rätt. Men en sådan diskussion och debatt är precis vad som ligger till grund för FN:s klimatpanel, en vetenskaplig diskussion som pågått i mer än ett decennium. Och debatten pågår förstås än. Vi som är starkt oroade för mänsklighetens framtid debatterar gärna, men kom då fram med konkreta argument:
Var har du hittat dina uppgifter om de senaste tio årens temperaturmätningar? Var har de svenska och danska forskarna publicerat sina teorier? Var finns de vetenskapliga arbeten som motsäger de skrämmande framtidsscenarier som Al Gore presenterat?
Uppdatering 18/7. En förkortad version av detta inlägg publicerades igår i BT tillsammans med ett svar från Jonas Pettersson.
Andra bloggar om: klimat, skeptiker, alarmister, Björn Lomborg, John Christy
Det finns vissa forskningsresultat som erkänns av varje människa som har en seriös inställning till vetenskapen. Inom klimatforskningen finns några exempel på sådana resultat:
- Vissa gaser i atmosfären framkallar en växthuseffekt som medför att jordens genomsnittstemperatur ökar. Den viktigaste av dessa gaser, avseende de senaste tvåhundra årens ökning, är koldioxid.
- Mätningar av koldioxidhalten i atmosfären har visat en ökning under de senaste århundradena som inte har sin motsvarighet under de senaste femhundratusen åren.
- Denna ökning orsakas av vår förbränning av fossila bränslen.
Dessa resultat förnekas inte av vare sig Björn Lomborg eller John Christy, deras skepsis består i hur allvarligt man skall betrakta dessa observationer. Det är nämligen så att det finns oerhört mycket annat som påverkar klimatet, och forskare tvistar därför om hur klimatet kommer att utvecklas i framtiden: Är den mänskliga påverkan så stor att vi måste göra något åt den eller är den så liten att vi kan hoppas på naturliga effekter som motverkar den?
Vissa debattörer hävdar att ovanstående vetenskapliga resultat är felaktiga. Så visar man till exempel upp mätresultat från det senaste decenniet och påstår att de motsäger växthuseffekten. Om man är något bevandrad i matematisk modellering och vetenskapliga metoder är det emellertid uppenbart att det inte går att dra några slutsatser från en så kort tidsrymd som tio år. De forskningsresultat som FN:s klimatpanel grundar sina slutsatser på är baserade på århundradens mätdata, på alla kända fysikaliska klimatfenomen och på en omfattande vetenskaplig diskussion i form av offentliga konferenser och publicerade artiklar.
När Jonas Pettersson uttalar sig i allmänna ordalag om ”de senaste tio åren” eller ”forskare” som mer tror på ”kosmisk strålning och solens påverkan” än växthuseffekten, så vet han nog inte mycket om dessa resultats plats i det vetenskapliga samhället. Sannolikt är dessa observationer och teorier inte något nytt, de finns som en del i den vetenskapliga kunskap som redan ligger till grund för klimatpanelens uttalanden, men de måste kompletteras med åtskilliga fakta för att kunna användas.
Björn Lomborg är en dansk statsvetare vars huvudargument i klimatfrågan är: Om man har tillgång till en viss summa pengar så kan man räkna ut vilka mänskliga problem som bör prioriteras. Lomborg och hans kollegor kommer då fram till att klimatåtgärder kommer långt ner på prioriteringslistan. Problem som malaria- aids- och fattigdomsbekämpning kostar mindre att åtgärda än koldioxidutsläppen. Hur kan man då räkna ut det? Lomborg använder en rent ekonomisk kalkyl där en viktig ingrediens är den så kallade diskonteringsräntan. Detta är ett, bland ekonomer, etablerat verktyg för att värdera framtida händelser och Lomborg sätter den till 3 %, vilket tycks vara en rimlig nivå i vanliga ekonomiska sammanhang. I klimatproblematiken som handlar om händelser många årtionden bort blir denna räntesats synnerligen oetisk: Den värderar nämligen vad som händer om hundra år ca 20 gånger lägre (1.03^100) än om det händer idag. Värdet av våra barnbarns och barnbarnbarns liv negligeras alltså nästan helt i Lomborgs ekonomiska kalkyl. Lomborgs föregivet vetenskapliga undersökning bygger på ett subjektivt moraliskt ställningstagande.
Visste du det, Jonas Pettersson, och i så fall, håller du med om det sättet att räkna?
John Christy var enligt Wikipedia huvudförfattare till IPCC:s rapport 2001, den som Pettersson för övrigt kritiserar, och är fortfarande medlem i panelen. Han är kritisk till den överdrivna tilliten till de framtida scenarier som vissa klimatforskare räknar fram. I en artikel från BBC news 13 november 2007 framför han sin kritik, men tillstår samtidigt att
“atmosfärisk koldioxid fortsätter att öka på grund av de odiskutabla fördelar som kolbaserad energi ger mänskligheten. Denna ökning kommer att ha viss inverkan på klimatet genom koldioxidens strålningsegenskaper (min översättning, TS)”.
Christy förnekar alltså inte alls klimatpanelens huvudslutsats, men han vill uppenbarligen inte tro på vissa framtidsscenarier.
När Pettersson slutligen skriver: ”Bara genom en diskussion och debatt får vi reda på sanningen” så har han förstås alldeles rätt. Men en sådan diskussion och debatt är precis vad som ligger till grund för FN:s klimatpanel, en vetenskaplig diskussion som pågått i mer än ett decennium. Och debatten pågår förstås än. Vi som är starkt oroade för mänsklighetens framtid debatterar gärna, men kom då fram med konkreta argument:
Var har du hittat dina uppgifter om de senaste tio årens temperaturmätningar? Var har de svenska och danska forskarna publicerat sina teorier? Var finns de vetenskapliga arbeten som motsäger de skrämmande framtidsscenarier som Al Gore presenterat?
Uppdatering 18/7. En förkortad version av detta inlägg publicerades igår i BT tillsammans med ett svar från Jonas Pettersson.
Andra bloggar om: klimat, skeptiker, alarmister, Björn Lomborg, John Christy
Semester
Nu stundar årets sommarledighet. På lördag inleder vi fyra veckors behagligt slappande i Sinnesro, vår sommarstuga sju kilometer från sta'n. Vi har faktiskt bott här ända sedan valborgsmässoafton och har därmed redan upplevt årets förmodligen finaste sommarmånad i naturens närhet. Men, nu stundar tjugofyratimmarsdygn långt från arbetets krav och på behörigt avstånd från civilisationen. Jag tänkte då också passa på att befria mig från det självpåtagna kravet på nya krativa inlägg i bloggosfären. Semestern är planerad såtillvida att jag förberett bygggandet av en veranda till bastun på ca fem kvadratmeter och kanske kommer jag att förverkliga min dröm om ett självbyggt vindkraftverk. I övrigt kommer jag att "mussla" med lite av varje såsom småreparationer och vedhuggning, samt nyttja den sköna hängmattan. Där kan man lyssna på Sommar när andan faller på och läsa några av de böcker som har samlats inför ledigheten: filosofen Cassirers bok om Axel Hägerstöm, som kom med posten igår, har Bertil rekommenderat. Samme Bertils nyss försvarade avhandling "Arbetsliv" kommer jag att återvända till precis som till en annan bok som avhandlingen gett förnyat intresse, Damasio, "på spaning efter Spinoza". Kjell Erikssons deckare "Mannen från bergen" väntar också i hyllan, liksom de gamla trotjänarna av von Wright: "Vetenskapen och förnuftet" och "Att förstå sin samtid". Jag får nog också återvända till mina senast lästa böcker för eftertanke, Lasse Bergs "Gryning över Kalahari" och Spinozas "Etiken". Och snart dimper det dessutom ner ytterligare några beställda böcker i brevlådan: Heitis rekommendation Bengt Jacobsson, "Livet inte plikt, utan..." , Thomas Hylland Eriksen, "Etnicitet och nation", Michel Onfray, "Kraften att leva - ett hedonistiskt manifest" och Jonas Frycklund, "Yppighetens nytta:..." (Timbro!). Lite yrkesmässiga nyheter kanske jag också blir inspirerad till i Clives rekommendation: "Essentials of Statistical Inference".
Räcker fyra veckor?
På återseende.
Sommar, sommar, sommar...
Först ut bland årets sommarpratare var Fredrik Lindström. Hans program blir svårslaget, han är verkligen fantastisk på att förmedla kloka, nya budskap på ett roligt och övertygande sätt. Lyssna på nätet om ni missade programmet. Nätupplagan lär visserligen utesluta musiken av upphovsrättsliga skäl, men i detta specifika fall är det ingen nackdel - är det något vi inte är överens om, Fredrik Lindström och jag, så är det musiksmak.
En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".
Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.
Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.
Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.
Andra bloggar om: Fredrik Lindström, Lena Andersson, sommarpratare
En sak som slog mig i Lindströms hyllning till kreativitet och känslor var hans berättelse om vad en av världens bästa fotbollsspelare skall ha sagt: "Jag vet aldrig vad jag skall göra när jag får bollen".
Man skulle önska att man fick lov att ha den attityden lite oftare i den forskningsvärld som jag själv försörjer mig i. Hur kan man från forskningsfinansiärernas sida inbilla sig att det är möjligt att i förväg tala om vad man skall komma fram till, att man skall veta hur lång tid det skall ta, och hur man skall kunna följa en budget? Hur skall man kunna vara kreativ om man är bunden av tidrapportering och tvingas leverera rapporter vid fördefinierade milstolpar? Det mesta av det som kallas forskning idag skulle jag nog hellre beteckna som utredningar. Beteckningen forskning skulle jag förbehålla det som är kreativt och vars resultat är oförutsebart. Övriga likheter med fotboll är svåra att hitta.
Årets andra sommarpratare gjorde ett mycket sämre intryck på mig. Författarinnan Lena Andersson ägnade sitt program åt ett rätt så beskäftigt analyserande av litteratur och författarskap. Andersson tycks betrakta skönlitteratur som något som bör bedömas utifrån en hederlig, objektiv, intellektuell analys; något som jag helt motsätter mig. Jag ser istället all konst som uttryck för något extra, något utöver det som vi kan utsätta för rationellt tänkande. Och det är det subjektiva mottagandet hos de förutsättningslösa betraktarna som bestämmer dess kvalitet. Här är det en milsvid skillnad mellan forskningen och konsten (kanske inklusive fotbollen), kreativiteten är gemensam, men bedömningskriterier för vad som håller i de nya idéerna skiljer sig markant, objektiva kontra subjektiva.
Lena Anderssons musik föll mig dock mer i smaken än Lindströms, fast hennes val av framförare var vid åtminstone ett tillfälle kanske signifikant för hennes framhävande av texten i sig: Taubes ”Briggen Blue Bird av Hull” lät hon presenteras av en kör som framförde låten lika mekaniskt som ett dansband tolkar Afzelius. Thåström hade varit ett artistval mer i min smak.
Andra bloggar om: Fredrik Lindström, Lena Andersson, sommarpratare
